På åtta år har den brittiske singer/songwritern Patrick Wolf hunnit ta sig igenom fler musikaliska experiment än de flesta musiker gör på en livstid. När han besökte Peace & Love passade han på att spela en rykande färsk femteplatta, fira födelsedag och prata politisk musik.
Det är svårt att avgöra om Patrick Wolfs 28:e födelsedag kommer bli en han minns med glädje på ålderns höst eller en som snabbt faller i glömska. Kalaset är i alla fall förlagt till en scen avogt placerad på en, dagen till ära rykande het, grusplan i Sveriges 25:e största stad. Gästerna är ett par hundra nyvakna festivalbesökare vars starkaste gemensamma nämnare är att de uppenbarligen inte är den parallelltspelande Veronica Maggios största fans. Patrick själv, födelsedagsfin i hästprintad skjorta, påstår att han inte kan komma på ett glamorösare sätt att bli 28 år gammal på och säger att den bästa presenten han fått är möjligheten att vid denna unga ålder ha fått släppa fem skivor.
Den senaste i raden, Lupercalia, en obotligt optimistisk electropophistoria, är blott fem dagar gammal. Att döma av framgångarna singeln “The City” fått kan man gissa sig till att Lupercalia kommer ge Patrick samma radiospeltid och utrymme i mainstreammedia han senast fick med Magic Position 2007, men med Patrick Wolf vet man aldrig var det slutar. Med en stark förankring i konceptskivor debuterade han 2003 ynka 20 år gammal med lätt provokativa texter om att lämna boet på Lycantrophy, gick vidare till en underskön, betydligt mer akustisk koncepthistoria om brittiska grevskapet Cornwall på Wind In The Wires, fick kommersiella framgångar med Magic Position, försvann från rampljuset, men inte från kritikernas gunst, med en dyster The Bachelor, samarbetade med bl.a. Marianne Faithfull, Patti Smith och Tilda Swinton och ryktades göra nästa platta om antingen krig eller sina irländska rötter.
Sätter du dig någonsin ner och tänker “jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra härnäst”?
– (skratt) Jag vill alltid utmana det jag precis har gjort. Ena sidan av mig vill stå på scenen och spela det nya materialet och en annan vill riva upp det och börja på något nytt, förklarar han när han vikt ihop sin galet långa kropp i en fåtölj bakom scenen.
På Peace & Love-spelningen framgår det hur lite respekt han har för gammalt material. Förutom ett par stopp, troligen gjorda utav ren artighet gentemot publiken, på de tre första albumen håller han sig till sin nya musik.
– De gamla texterna känns inte relevanta för mig längre. Jag var tonåring när jag skrev de första låtarna, efter så här många år är man dömd att tappa kopplingen till dem, men de kanske blir relevanta igen. Någon gång.
