Pride – en spellista

Rockfoto firar Pride och passar samtidigt på att testa fundamentalistiska kristnas tes att musik om och av HBTQ(vänliga)personer kan byta läggning på vilken heterosexuell människa som helst. Vi ger er en spellista dagen till ära, ni får höra av er och tala om hur det gick.

Dansmusik har haft en viss tendens att blanda beroendeframkallande beats med betydligt djupare texter vars mening vanligen går förlorad i den beroendeframkallande musiken, så också Hercules & Love Affairs Antony Hegarty-sjungna Blind. Tolkningarna av hiten har gått åt alla håll. Att den handlar om avgrundsdjup ensamhet är alla parter överens om. I övrigt är de två huvudfårorna som följer 1) handlar om att känna sig ensam som hbtqperson, 2) handlar om att känna sig ensam innan man hittar gud. Något att fundera på nästa gång man klubbar till den.

Underligt nog verkar låtar som berör hbtqvärlden i varierande utsträckning ha en tendens att återvinna titlar. 1975 fick Carl Beam en discohit med I Was Born This Way som uppmanade till tolerans (déjà vu, någon?) medan Jill Sobule kysste flickor långt innan Katy Perry. Hennes I Kissed A Girl släpptes i mitten av 1990-talet och innehåller, till skillnad från Katys tretton år yngre variant, inga voyeuristiskt lagda pojkvänner eller drömsekvenser så långt ögat når. I Kissed A Girl  d.ä. är också en av få låtar som behandlar bisexualitet i första person. I ett oftare förekommande scenario när låtens röst förhoppningar om att föremålet för deras åtrå ska visa sig vara bisexuell, till exempel Sophie B. Hawkins rykande heta, om än något överproducerade, superhit Damn I Wish I Was Your Lover, Ani DiFrancos historia om en flirt med en gift kvinna i Shamless och La Roux förstasingel Quicksand.

Transpersoner hamnar ibland i underliga och inte vidare smickrande kontexter i musiksammanhang, så som mäns rädsla för att förälska sig i transkvinnor (Led Zeppelins Royal Orleans, Kinks Lola). En av de mest kommersiellt framgångsrika låtarna om transexualitet, Lou Reeds Walk On The Wild Side, buntade å sin sida ihop Holly och Candy Darling med ett gäng narkotikamissbrukare och prostituerade. Därför kan det vara frestande att frossa i Charles Aznavours lika delar hjärtskärande som förbannade What Makes A Man, om en man som om dagarna hjälper sin mamma i hushållet, på kvällarna medverkar i kabaréer och om nätterna drömmer om en gammal kärlek som försvann. Texten avslutas med en subtil ifrågasättning av normer ”Nobody has the right to be/The judge of what is right for me/Tell me if you can/ What makes a man, a man”.

Närmare fyrtio år senare släpper forna Le Tigre-medlemmen JD Samsons nya band MEN debuten ”Talk About Body”, inte så mycket ett sansat ifrågasättande längre som en upprorisk utmaning. Till skillnad från Charles karaktär behöver rösten i Who Am I To Feel So Free inte leva i tysthet eller be någon annan om lov att göra som den vill. Istället inleds låten argt och högljutt med raderna ”Changed our names, used our hands/we found options that were better than a man/radical surgery, prosthetic sex/we built this world, and we’re asking your best”. På samma platta finns också Credit Card Babie$, världens kanske enda låt om att skaffa barn som hbtqperson.

En översedd ode till transexualitet finns i Mystery Jets Alas Agnes. Det pågår så mycket könskorrigering att man blir snurrig, men efter tusentals ärr, en del drama och gråt är slutpoängen att kärlek frodas där den vill, inte där man planerat. Kärlek frodas kanske var den vill nu, men när Jeff Buckley släppte sitt debutalbum Grace 1994 nojade sig skivbolagsgubbarna över glitterjackan han bär på omslaget av skivan. Folk kunde ju få för sig att han var gay, och hur skulle det gå då? Saken blev inte bättre av att han gjorde covers på kvinnliga sångerskor utan att byta pronomen, som t.ex. Judy Garlands  The Man That Got Away. Samma skivbolag har numera Gossip bland sina artister och fastän Portlandbandet inte gjort mycket politiskt laddad musik sedan paradnumret Standing In The Way Of Control om Bushadministrationens envisa försök att stoppa gayäktenskap, har sångerskan Beth Ditto aldrig dragit sig för att sjunga om kvinnor. Inga skivbolag har hörts klaga.

Patrick Wolfs Bermondsey Street tar equal love högst bokstavligt. Patrick inspirerades av sin egen förlovning när han i två nästan till ordet exakt formulerade verser berättar om förlovningen mellan ett heterosexuellt par och ett homosexuellt par på samma gata i London. Ett mindre lyckligt slut fick Two Nice Girls I Spent My Last $10 On Birth Control And Beer där berättarrösten inte lyckas få sina lesbiska förhållanden att fungera och därför blir ihop med en man. Bitskt och humoristiskt berättar hon sedan om allt fantastiskt hon får vara med om nu som hon gick miste om när hon dejtade tjejer – som att lägga ut pengar på preventivmedel och aborter och bli full på sunkiga barer bara för att hålla jämna steg med pojkvännen.

Tvillingarna Tegan & Sara får troligen diskutera hur det kan komma sig att de båda är lesbiska så ofta att de helst håller aktivismen utanför musiken. Därmed inte sagt att de håller tyst. För några månader sen gav Sara Quin musikbranschen en ordentlig, välformulerad, och välbehövd känga, för att den inte har lika låg toleransnivå för hbtq-fientlig musik som för t.ex. rasistisk, och fick faktiskt mer stöd från kolleger än vad någon hade räknat med. Vad det sedan blir av kritiken är troligtvis ingenting. Någon som i alla fall inte kan anklagas för att sprida hbtqhat via musik är Jonathan Richman. I sin I Was Dancing In A Lesbian Bar sjunger han om den, enligt egen utsago, sanna historien när han blev räddad undan en tråkig utekväll av ett gäng kids som tog med honom till en lesbisk bar där han, om man ska tro texten, tillbringade en av sitt livs bästa kvällar.

Ut och se paraden nu!