Dylan Leblanc slog igenom förra året med sin debutskiva Paupers Field. Trots att han bara var 19 år då jämfördes han med storheter som Neil Young och Ryan Adams. Nu är hans andra skiva klar och även om han är mycket nöjd med den är han orolig vad publiken ska tycka.
Det är en lite stressad och trött Dylan LeBlanc jag möter ett par timmar innan han ska spela på Woody west-festivalen. Han och hans band har flugit från USA under natten och på vägen har deras instrument kommit på villovägar och hamnat i Amsterdam. Nu verkar de vara på rätt väg och Dylan Leblanc verkar lugn, om än lite nervös. Spelningen ikväll är den första på en Europasväng som är en del av den turnén som han varit på sedan juli förra året. Det var en månad innan hans debutalbum Paupers Field släptes, en skiva som blev hyllad av både kritiker och publik och förändrade den då 19-åriga Dylans liv.
– Det har varit ett bra år. Jag har rest väldigt mycket vilket är kul men samtidigt tröttsamt, säger Leblanc och tar ett bloss på cigaretten han just tänt.
Hur känner du inför skivan idag?
– Jag är ganska trött på den. Det är en ok skiva men jag är mycket mer nöjd med min andra skiva som kommer i höst.
Den nya skivan, som släpps den 13 september blev färdig inspelad för ett par veckor sedan och Dylan beskriver den som större och mer komplex. Han säger att låtarna har fått ta mer tid att göra och är mer genomtänkta jämfört med materialet på debutskivan.
– Jag ville verkligen göra något bättre den här gången. På Paupers Field visste jag inte ens att det skulle bli en skiva, jag spelade in några låtar med mina vänner och så släpptes den. Därför känns det som ett mer medvetet val att göra den här skivan och jag gillar verkligen vad vi har gjort.
Den brittiska tidningen The Guardian kallade LeBlanc för en ny Neil Young i en artikel förra året och även om han själv viftar bort det och kallar det galet så bekräftar han att Young är hans stora musikaliska förebild. Men även om influenser är viktiga så var målet inför den andra skivan snarare att försöka bortse från annan musik.
– Min huvudinfluens för det här albumet var att försöka göra något som inte var influerat. Jag vet att det är omöjligt, att något alltid lyser igenom, men det var min intention. Flera som jag har spelat skivan för tycker att det låter som om Pink floyd spelar country, säger han och ler lite.
När jag lyssnar på din första skiva så tänker jag att texterna är skrivna av någon med mycket livserfarenhet och ändå är du bara 20 år, hur går det ihop?
– Jag strulade till det mycket när jag var ung och jag gör det fortfarande, för mycket alkohol antar jag. Jag har mycket arbete kvar med att styra upp mig själv. Försöker fortfarande förstå mig på den här saken som kallas för livet.
Dylan känner att allt har blivit lite lättare sen genombrottskivan kom ut. Nu får han syssla med det han tycker bäst om; spela musik tillsammans med vänner. Men som musiker får man också vara beredd på att bli bedömd. Paupers Field fick väldigt fina recensioner vilket kanske sätter lite press på att nästa skiva ska få lika fint bemötande.
– Jag är inte orolig för det. Visst är det trevligt med bra recensioner men det viktiga är att människorna som gillade mitt sista album gillar det här, och det är jag är lite orolig för.
Varför då?
– För att det är lite annorlunda än det andra. Jag vet inte om jag har lyckats med den här skivan men det är mycket tanke och passion bakom den och den blev som jag ville att den skulle bli.
