Jag fick Albin Gromers Här inne hos mig skickad till mig på Youtube för några månader sedan. Jag gillade konvolutet och soundet och köpte således singeln på iTunes. Albin sjunger soul på skånska. Jag borde inte gilla det, men svensk soul har äntligen förvånat. Kanske är det skånskan? Jag gillar ju även Afasi. Nåväl, fler har fattat grejen med Albin, han gästar Timbuktus senaste platta och har skrivit kontrakt med ett av de stora skivbolagen.
Efter honom ska Tingsek avrunda kvällen smekande. Ungefär samma sorts smek som Norah Jones eller Sophie Zelmani kör med. Trevligt, men ack så intetsägande. Om jag inte lyckas somna om kvällarna brukar jag ta till ett av dessa sömnpiller. De funkar bättre än valium.
Det är ett skönt parkhäng när den ständigt mustaschprydde Albin Gromer äntrar Trädgårns betongklump till utomhusscen. Där håller hans tajta liveband rytmen. Han börjar med att säga ”yeah” fler gånger än ett pressmeddelande från Yeah yeah yeahs. Han framför soulkaxigt sina låtar vars starka kort är hans texter som ofta handlar om att gå vidare i förhållanden som inte håller ihop längre. Jag är ingen soulkille, likt metal finns det ett element jag ogillar med genren och här är det wailandet (med metal är det growlandet). När han skippar det njuter jag till fullo av hans fina lyrik. Han slår snart. Helt klart.
Magnus Tingsek har med sig en stråkkvartett som går under namnet Vindla, själv spelar han akustisk gitarr och han saknar sin keyboardist. Jag blir glatt överraskad, men känner efter spelningen att det var fint för stunden, men inget jag kommer komma ihåg om en månad. Magnus är en sån där kille man faktiskt vill ska ta fram gitarren runt lägerelden. Här har vi dock en strikt curfew vid tio, så att han inte kan spela hela natten. Lagom dos, helt enkelt.
