I del 2 av Peace & Loves sista dag tar vi oss ann den politiska delen av festivalen och ser Bob Geldof döma hela generationer efter sina döttrar, Jesse Jackson låta som en trasig skiva, Bob Dylan så att vi kan säga att vi har sett Bob Dylan, blir introducerade för smsaktivism och funderar på meningen med allt.Jag hade höga förväntningar på den politiska delen av Peace & Love 2011. Måhända var det för att jag precis innan jag satte mig i en bil till Borlänge hade läst ut Sara Marcus fantastiska bok Girls To The Front om Riot Grrrl och var galet euforisk vid tanken på att musik faktiskt kunde forcera sig in i samhället och förändra det. Jag borde förstås ha varit mer uppmärksam på bokslutet där det konstateras att hela rörelsen ganska snart blev så urvattnad att till och med den grupp som startade den tog avstånd.
Musikmässigt var Peace & Love 2011 bra, det var mer än bra, men kärleks-/freds-/det politiska budskapet föll platt. Inte för att föreläsningarna var konstigt upplagda eller för att jag faktiskt hörde en festivalbesökare undra om Jesse Jackson hade varit med i Jackson 5 (det har han inte), utan för att inte ens de två stora talarna, ovan nämnde Jesse Jacksons och Bob Geldof, hade mycket vettigt att säga om saken.
Bob Geldof har influensa förvarnas det, men det förklarar inte varför han är en bitter gammal gubbe. Bob ogillar moderniteter. Facebook är ett elände som har gjort att folk slutat umgås, kidsen bryr sig inte, medierna är fyllda av bloggare som bara pratar om sig själva och inte har något vettigt eller nyttigt att säga om samhället. Ja, vem skulle veta det bättre än Peaches Geldofs pappa? Dagens musik är skit, det vet han för att han hör vad hans döttrar lyssnar på. Annat var det på hans tid minsann. Då var det The Clash, Sex Pistols, hans eget band The Boomtown Rats. De satte viktiga spår i samhället. Man får komma ihåg att Bob har influensa. Att han jämför The Boomtown Rats med The Clash och Sex Pistols och påstår att ”I Don’t Like Mondays” var viktig samhällskommentar kan bara förklaras med en ordentligt hög feber. Ett äldre par bakom mig håller i alla fall med. ”Ja”, säger mannen. ”All den där hiphoppen nu för tiden. Inte är det riktig musik.”
Men nog kommer han med ett par kloka saker emellanåt, Bob. ”Det här är inte en revolution”, säger han om festivalen. ”Ni är här för att ni räknade ut att det skulle finnas bra musik, billig öl, tillgång till knark, god infrastruktur, att ni skulle klara er i tält i fyra dagar. Er vistelse här har inget med revolution att göra. Det är bekvämlighet.” En till klok sak säger han. ”Om ni [ungdomar] inte börjar slåss för att ta plats kommer vi gamla att vända allt till vår fördel. Vi kommer se till att äldrevården blir bättre på bekostnad av nya jobb, vi kommer se till att pensionspolitiken förbättras på bekostnad av utbildningspolitiken.” Lustigt är det ju att det nämns just då när bl.a. han, Jesse Jackson, Journey, Foreigner och Bob Dylan tar upp det mesta av dagen på en festival där den största åldersgruppen är 15-25. Deras sammanlagda medelålder är 57,7.
