Sista dagen på Peace & Love 2011 var så händelserik att vi kände oss tvungna att dela upp den i två texter för att få med allt. I del 1 missar Christian Ploog Bob Dylan till förmån för Det Vackra Livet, blir nästan krossad av publiktrycket på Filip och Fredriks show, imponeras av Annika Norlin och upplever villkorslös kärlek under Håkan Hellströms spelning.
Det blir sällan som man tänkt sig, och lördagen på Peace & Love blev lite av ett exempel på det. Jag hade tänkt se Bob Dylan spela på Utopia vid halv nio på kvällen. Så blev det inte. I stället hamnade jag på den betydligt mindre scenen CoZmoZ och en spelning med Det Vackra Livet. Det var tämligen intimt och drömskt, ett väldigt tajt set. Philip och Henrik Ekströms bands kanske mest kända låt ”Viljan” dansade till exempel omkring i lokalen i ett suggestivt blått och vackert sken. Trots det var spelningen långt ifrån fullsatt, även om publikantalet växte efterhand. ”Fan vad schysst, det kommer mer och mer folk”, konstaterades det lyckligt från scen. Kom de från Bob Dylan-spelningen? Rapporterna skvallrade om en viss besvikelse, en rytande gubbstämma, en röst lika brötig och klibbig som botten i en varukorg på systembolaget.
Nåväl. Denna sista festivaldag hade sparkat igång ordentligt långt tidigare än så. Redan på eftermiddagen ringlade sig kön lång utanför Graceland-scenen där Filip och Fredrik skulle hålla hov med sin show. Ni som följt deras podcast vet att den stora behållningen ligger i det spontana och sidospårskantade babblet. När nu podcasten skulle spelas in inför en livepublik hade de båda herrarna även kryddat föreställningen med några sångnummer. Tack vare ackreditering lyckades jag smita in tidigt och ta plats allra längst fram vid kravallstaketet, inte ont anande om vilket publiktryck det snart skulle bli. Filip och Fredrik jublades fram som rockstjärnor när de slutligen sprang ut på scenen till musik och ett kollage av gamla festbilder. Showen som följde var fantastiskt underhållande. Bland annat berättade de anekdoten om när Kristian Luuk trodde att han hade fått HIV efter att ha legat med Gry Forssell. Detta gjorde de genom att SJUNGA händelseförloppet till en melodi av festivalaktuelle Håkan Hellström. Låten hette, logiskt nog, ”Jag vet vilken Gry du varit i”. I höjd med den efterlängtade Julian Casablancas-anekdoten var jag emellertid tvungen att lämna showen för att hinna till en intervju med Those Dancing Days, och lyckades med nöd och näppe pressa mig ut från det euforiska och tonårsrusiga publikhavet.
