Roskilde 2011: Fredag


Gårdagen präglades visserligen starkt av regnkantade löprundor kors och tvärs över festivalområdet, men trots det var det den musikaliska genialiteten som lämnade det allra starkaste avtrycket. När jag vaknar på fredagsmorgonen ligger det perfekta ljudet från såväl Tame Impala som Oh Land och PJ Harvey fortfarande färskt i trumhinnorna. Men inte länge till.

Dagens första akt från Berlin är nämligen allt de tre ovan nämnda inte är – ouppfostrade, skrikiga och långt ifrån perfekta musiker. Låt oss säga så här, om Chuckamuck var en hund hade den kissat på golvet, skällt högt och opassande och ätit upp dina skor, och glatt viftat på svansen efteråt. Musikaliskt kan de beskrivas som en kombination av ett Ramones som sjunger om Autobahn och Tysklands svar på Libertines.

Kontrasten mot gårdagen är total men känns samtidigt så befriande att jag faller pladask för bandets punkorienterade sextiotalspop. Trots att de har förlorat stora delar av en potentiell publik till antingen Bright Eyes eller Nicolas Jaar har de oerhört roligt på scen. Så roligt att det emellanåt blir omöjligt för sångaren att hålla tillbaka, och hans frustande skratt smyger allt som oftast in bland verserna. Min skoltyska är sedan länge söndervittrad och sträcker sig inte längre än till låttiteln ”Mein Hund Und Ich” (”min hund och jag”), men det krävs egentligen inga språkliga färdigheter för att förstå att de här låtarna varken behandlar krig eller löser världsproblemen. Det handlar bara om att ha kul, och då spelar reglerna mindre roll.

Mitt uppe i en tysk blixtförälskelse glömmer man lätt både tid och rum. När jag kommer till Roskildes nya inomhusscen Gloria för att se Olöf Arnalds (bilden) har hon redan börjat spela. Dessutom är den lilla lokalen som jag sedan länge överfylld, med ingångarna igenpluggade av folk som förgäves försöker få en skymt av isländskan. För att skapa den intima känsla som tidigare saknats på festivalen har Gloria en kapacitet på endast 1000 personer, vilket är en liten skara i förhållande till de närmare 80000 besökarna. Så när nykomlingsscenen senare under kvällen bjuder på How To Dress Well och en andra chans till premiärbesök ser jag till att vara där i god tid. Men jag återkommer till det.

Först skulle en annan premiär avverkas. Atmosphere får agera försökskaniner när jag som utlovat tar tag i min första hiphopkonsert, åtminstone på frivillig basis. Trots min tveksamma inställning får jag snabbt svårt att värja mig för den oborstade mannen som får alla händer i Odeontältet att lyftas mot taket trots att han gång på gång refererar till oss som ”motherfuckers”. Med beats som gör det omöjligt att stå still och en medryckande och hysteriskt hänggiven publik som breder ut sig långt utanför tältdukens gränser, måste jag erkänna mig tillräckligt tjusad för att överväga att se både hiphopkollektivet OFWGKTA senare idag och Big Boi på söndag.

Vis av erfarenhet sitter jag femtio minuter i förväg redan bänkad inför How To Dress Well på fredagskvällen och ser Gloriascenen sakta vakna till liv i takt med att allt fler människor strömmar in. Den ljusskygge mannen med Roskildes vassaste falsett möter publiken med en förinspelad akustisk cover på Tracy Chapmans ”Fast Car”. Den lilla scenen ekar tom sånär som på ett ensamt mickstativ och Tom Krell häckar i kulisserna där vi inte kan se honom. När han efter ett inledande dj-set äntligen vågar sig fram ur skuggorna är det med en blyg och mycket ödmjuk hälsning, följt av orden ”Yo, turn these lights off.” Föga förvånande har han valt att avleda den visuella uppmärksamheten från sig själv och syns snart bara som en mörk kontur i förgrunden till drömska projektioner som flyger fram i taket och på väggen bakom honom. Först då tar han ton och med motljuset som sköld avslöjas en röst befriad från all världens hämningar och blygsel. Efter ”Ready For The World” från debutskivan har Krell byggt upp tillräckligt med mod för att förtroligt börja konversera med publiken och anförtro oss sina nya låtar. Både ”No More Death” och mer dansanta ”Happier Now” lovar stort. Det är svårt att tänka sig en bättre plats för spelningen. Den nya scenens potential blottas kanske tydligast i extranumret, den av publiken utvalda a capella-versionen av ”Decisions”, som tycks sitta kvar i väggarna även efter att de sista dånande applåderna har tystnat.