Roskilde 2011: Torsdag


Det är torsdag eftermiddag, festivalens officiella öppningsdag och Roskilde 2011 välkomnar med en gigantisk kram. Inte av det varma och hjärtliga slaget utan en fullkomligt dyblöt spöregnskram som omedelbart gör stövlarna och jackans huva till oumbärliga vapendragare. Det blir minst sagt ett antiklimax när de tiotusentals festivalbesökare som befolkat campingen under stekheta uppvärmningsdagar snällt får ställa sig i kö till ponchoförsäljningen och se marken förvandlas till lera under sina fötter. Men festivalområdets första dag kompenserar åtminstone med musik av högsta klass.

Strax efter klockan 18 slutar plötsligt regnet smattra på tältduken över Odeonscenen, där vi väntar på att australiensiska Tame Impala strax ska gå på. Om det är på grund av väderförbättringen eller det faktum att det är bandets första spelning någonsin i Norden förtäljer inte historien, men det är en synnerligen uppeldad publik som möter de fyra unga männen när de kliver ut på scen. Bandet är inte sena med att göra skäl för jubelfesten och överraskar mig med både ett minutiöst samspel och den nya självsäkerhet musiken får av att framföras live. Stegrande intron och milslånga mellanspel broderar ut deras psykedeliska indierock så att man snart slutar lägga märke till var en låt slutar och nästa tar vid. Så fort den drömska, flytande känslan riskerar att förlora publiken räddar de situationen med snyggt spänningshöjande tempoväxlingar och har snart åhörarna tillbaka i sina händer. Imorgon är det dags för Tame Impala att resa vidare genom Europa där ytterligare nio festivaler står på tur och i den här stilen har de all anledning att bli väl mottagna.

Om männen från Australien skrämde iväg regnet, så har hemmafavoriten Oh Land, alias Nanna Øland Fabricius, ett par timmar senare lyckats locka det tillbaka. Men å andra sidan, kommer man med en vit indianskrud på huvudet, bästa sortens elektropop och en show av scenisk perfektion är man väldigt snart förlåten. Redan innan hon dyker upp bäddar rökmaskinerna och de blå laserstrålarna in Cosmopoltältet i ett dimmigt islandskap mot bakgrunden av hundratals stjärnor som faller på skärmen bakom scenen. Öppningsnumret ”Perfection” har kvällen till ära fått en storslagen inramning med hjälp av stråkar och en stor dos klassiska influenser. Från det ögonblicket är spelningen inte bara visuellt utan även ljudmässigt hänförande vacker. Ömsom förlägen, ömsom stolt över publikens dundrande beröm studsar Oh Land sedan omkring på scenen och stundtals är det som om musikaliteten i henne tar överhanden och lever sitt eget liv. Det är således med ett lite tungt hjärta som jag lämnar Cosmopoltältet i förtid och springer mot nästa scen på motsatt sida området för att hinna i tid till kvällens mest efterlängtade spelning.

I Arenatältet är PJ Harvey (bilden) ingen människa. Att ens kalla henne artist vore en grav underdrift. PJ Harvey går upp på scen och förvandlas till en ikon och ett magiskt naturväsen som konstant ändrar skepnad. För varje ny skiva finner hon nya skrymslen i rockgenren att utforska, och med samma föränderlighet växlar också hennes scenkaraktär under hela konserten. Let England Shake-karaktären är den vi får se mest av denna kväll, en återhållsam gestalt med mycket allvar som med orden som vapen och nyckelharpan i högsta hugg skildrar hatkärleken till sitt hemland och blodstänkta politiska hemligheter. Av allsången att döma går titelspåret och den domedagsklingande ”Words That Maketh Murder” rakt in i publikens hjärtan, men även skivans mindre uppenbara låtar tjänar sitt syfte i den spöklikt stämningsfulla kulissen. Trots sin ringa kroppsliga storlek lyckas hon fylla upp en hel scen med närvaro och sprucken falsett, och utan svårighet fastnar man i den karismatiska gestalten. Därför blir man också lika hänförd när hon byter karaktär. I samma utstyrsel men med en helt annan framtoning är hon plötsligt PJ Harvey från nittiotalets ”To Bring You My Love”. Nyckelharpan är utbytt mot gitarren, en stark blueskänsla och utåtriktad energi istället för allvar. ”I feel like I just got born, even though I’m getting old” sjunger hon som ytterligare en ny, den här gången vemodig, rollfigur i ”The Pocket Knife”, och sätter med det ord på sin egen storhet. Ständigt pånyttfödd blir hon en levande legend med tidlösheten som bästa spelkort. Det är också just därför som jag både tror och hoppas på att få se henne på Roskilde igen, både om tio och tjugo år.