Bright Eyes vill lämna framtiden vidöppen

Conor Oberst lilla band med de vackra sångerna och de omöjligt sorgsna, hjärtskärande texterna är inte så litet alls längre. Och det där ryktet om att bandet vore dött, det som alla verkar ha svalt med hull och hår utan någon som helst insikt, bemöts bara med fler leenden och glasklara dementier. Alla som sett Bright Eyes spela live det senaste året behöver inga ord för att förstå vad Conor Oberst planerar göra med sitt band. Ikväll spelar bandet som ett av de allra största namnen på Where The Action is i Göteborg. Rockfotos skribent Özgür Kurtoglu träffade indierockens favorithunk och hans medmusikanter senast de vandrade svensk mark.

Scenerna är som tagna från en tillställning alldeles för stor för att rymmas inuti Debaser Medis katakomber, som en massiv arenakonsert framför ett brett och böljande hav fyllt med tiotusentals skrikande, sjungande, svettiga fans. Det är ett eko som drar sig vidare från mikrofon, runt scen, ut i publiken, iväg igenom alla som står där nere och ut i lokalens korridorer. Det hela är lett av en liten man som lagt sin Fender Telecaster åt sidan, gitarren som ser ut att vara nästan lika stor som han själv, för att lyftas ut bland sin beundrare och rida ut vågorna medan den onekligen under kvällen The Edge-liknande Mike Mogis med ett stort leende på läpparna spelar ackorden till ”One For You, One For Me”. Bandet spelar som sammansvetsat med gitarrtonerna och ser på när dess frontman guppar fram och tillbaka, buren av de älskande händer som fullt konsertlokalen på Södermalm till bredden. Bright Eyes är en succé, även denna gång. The People’s Key är full av den för Bright Eyes väldigt typiska målande och vackra lyriken, även denna gång. Allt handlar trots ett fullt band och ökade låtskrivarroller för Mike Mogis och Nate Walcott, även denna gång, bara om Conor Oberst.

Conor Oberst: – Jag tror att Mike har varit med ett tag, nästan från början. Nate har varit här i fem eller sex år.
Nate Walcott: – Det känns som att jag varit här för alltid…
Mike Mogis: – Så mycket har väl inte förändrats ändå.
Conor Oberst: – Det är ju klart att det känns konstigt ibland att sjunga sånger jag skrev för 16 år sedan men jag känner att det är sant det jag sjunger, fortfarande. Bright Eyes handlar om samma sak nu som då. Även om det har gått ett halvt liv sedan jag skrev vissa av låtarna. Men vafan, det där kom från en intervju från några år sedan och jag kände nog så just då, under just den tiden i mitt liv, just den dagen. Det är ju ett konstigt citat, ibland säger jag bara skit som jag inte menar. Eller ja, det gör jag väl hela tiden egentligen…

När Conor Oberst tystnar känns det som att inga ord någonsin kommer att lämna hans mun igen. Han tystnar bara, ofta plötsligt, och petar på sina armband. Tystnar och kollar ut mot vinter-Stockholm. Men han verkar tillfreds där han sitter på hotellrummets svarta soffa – lugn och sansad. Bekväm i sitt skinn ändå, till slut. Hans lilla Bright Eyes är inte så litet alls längre och den där unge mannen från Nebraska, han som kallades för ”The New Dylan” precis när han lämnat tonåren bakom sig och som verkade så tafatt i sin romantiserande sång, har vuxit till en 31 år ung man som fortfarande får hundratals tjejer på fall med varje darrande stavelse han sjunger ut. Han pekar ut från hotellfönstret högt upp i Scandic Malmen, ut mot lilla Indigo vid Björns Trädgård där han fått äta tidig födelsedagsmiddag tillsammans med bandet och med Stockholms-tjejerna i First Aid Kit. Han ler förstrött mot all inspelningsapparatur som ligger på bordet framför honom, petar nervöst bort sitt hår från ansiktet och ser ängslig ut i en sekund eller två, innan han skiner upp och börjar prata om turnerandet och The People’s Key.