Igår kväll bjöd Woody west upp till festival. Det blev en fin kväll med mycket bra musik där två systrar från Stockholm avslutade och bjöd göteborgarna på den bästa konserten under hela kvällen. Men innan dess fanns det mycket annan fin musik att minnas.
Det var med stor förväntan jag gick in på Trägårn på tisdagskvällen. Flera av banden som skulle spela har jag länge velat se live och dessutom vet man att när Woody West bokar något så är det nästan alltid bra. Därför skulle det bli spännande att även se banden jag inte hade lyssnat på tidigare.
Det var ett fullt men konstigt nog inte utsålt Trägårn som hälsas välkomna av Johan ”Red Top” Larsson och han ger det glädjande löftet att minifestivalen kommer tillbaka. Han passar också på att presentera kvällens nästa artist, Basia Bulat.
Basia Bulat går upp ensam på scenen. Trots att hon är rätt kort och trängs med Band of Horses alla prylar så fyller hon scenen med sin smittande energi och glädje. Vädret är inte det bästa, himlen är grå och vinden blåser lite ruggigt men det passar hennes musik bra. Basia spelar vad jag skulle beskriva som ylande folkpop och när vinden blåser i hennes hår förstärks intrycket av att hon står på prärien och sjunger. Hon kompar sig själv med gitarr, citra och piano och sjunger fantastiskt bra. Tyvärr är det lite tidigt och publiken är ännu inte riktigt med på noterna, responsen är därför sådär.
Efter kanadensiskan är det dags att gå in. Det finns tre scener på festivalen; en utomhusscen och två inomhus varav den ena är större och snyggt ljussatt och den andra betydligt mindre. Dylan Leblanc spelar på den större av dem. Han börjar konserten med två låtar från sin debutskiva; ”Elinor Hartley” och ”Tuesday Night Rain”. På scen får han sällskap av ett fullt band och det märks. Låtarna är betydligt mer stompiga och drivna än på skiva. Det passar dem sådär, jag gillar dom bättre i lugnare versioner. Resten av konserten består ett par låtar från hans nya skiva som släpps i september. Det nya materialet är lite mer svårsmält än hans första skiva och jag har svårt att urskilja låtarna ifrån varandra. Det syns också att Dylan gillar Neil Young, flera gånger under konserten brister han ut i larmande gitarrsolon där han både ser, rör sig och låter som en ung Neil Young. Sista låten för setet är singeln ”If the Creek Don`t Rise” och den är väldigt fin med stämsång och gitarrmangel. Där borde dom slutat men tyvärr blir det ett extranummer där dom gör en cover av The Bands ”The Shape I’m In” och plötsligt förvandlas till ett medelålders coverband.
Huvudattraktionen Band of Horses följer nu på utomhusscenen. Det är ett avspänt band som ställer sig på scen. Sångaren Ben Bridwell skämtar och röker på scen och hela bandet verkar ha väldigt trevligt. Dom öppnar med ”Ode to LRC” och efter ett lugnt intro fläskas det på ordentligt. Ofta tre elgitarrer och en trummis som slår hårt. Låtarna som spelas kommer främst från deras äldre skivor vilket jag bara ser som positivt då jag tycker att deras nya skiva är ganska tam. Publiken är lite sömnig tills en bit in i konserten då låten ”Cigarrettes, Wedding Bands” spelas och allsången kommer igång. Då lyfter allt. Nästa låt blir ”Great Salt Lake” och i slutet av låten lyfts segelduken som hänger över scenen av vinden men det skulle lika gärna kunna vara musiken. Efter det tycker jag konserten når sitt klimax med ”Is There a Ghost”. En fantastiskt bra låt och en fantastiskt stämning i publiken. Tyvärr fortsätter konserten i 40 minuter till. Ben Bridwell förklarar att dom vill spela låtar som dom inte spelade förra året när dom framträdde på Trägårn. Nu märks det tydligt då kvalitén och tempot sänks. Publiken framme vid scen glesnar av mer och mer ju längre konserten lider. Bandet avslutar magnifikt med ”The Funeral” men jag önskar att dom hade lagt upp konserten bättre och skippat transportsträckorna.
Efter Band of Horses manglande är det skönt för öronen att lyssna på Papercuts. Dom spelar en ganska driven med ändå lågmäld och trevligt indiepop. Gitarr och syntmattorna breder ut sig över publiken och jag kommer på mig själv att stå med ett leende på läpparna. Tyvärr har dom ljudproblem med rundgång i första halvan av konserten vilket förstör helhetsbilden lite.
Sista ut för kvällen är First Aid Kit och dom gör festivalens bästa konsert. Dom två systrarna har kvällen till ära med sig en trummis. Han spelar väldigt bra och framförallt lagom mycket. Det ger musiken en extra dimension utan att trummorna tar över. First Aid Kit sjunger otroligt vackert och spelar dom bästa låtarna från deras debutskiva The big black and blue, bland annat ”I Met Up With a King”, ”Hard Beliver och ”Ghost Town”. Dessutom får vi höra några nya låtar som lovar gott inför deras kommande skivsläpp. Båda systrarna har en fantastisk scennärvaro och det är kanske därför publiken för första gången ikväll verkligen är helt med på noterna. Det applåderas frenetiskt och på vissa håll dansas det av och till. När dom kommer tillbaka för ett extranummer och har med sig Basia Bulat, Dylan Leblanc och hans basist jublas det under hela låten dom framför tillsammans. Det blir ännu ett extranummer, den svängiga ”Sailor Song”, och nu svänger hela publikhavet. Det blir ett fint avslut på en fin kväll och jag kan bara hoppas att nästa Woody West limited edition bjuder på lika mycket bra musik.
