Är livet på turné idag likt det Cameron Crowe berättade om i sin delvis självbiografiska Almost Famous? Jag tog rollen som The Enemy, den unge journalisten som får åka med bandet på turné. Det blir Toyota-buss till Norge med Malmö-bandet Solander och halva Mire Kay, samt Ola Lindgren från deras fina skivbolag, Tenderversion. Trött efter en kass Junip-spelning kvällen innan blir det inte mycket till intervju, det blir istället snack om svunna tider. Victoria Skoglund i Mire Kay känner jag sedan tidigare och jag börjar så sakteligen lära känna även Fredrik Karlsson, Mikael Persson och Anja Linna, som är Solanders nuvarande konstellation.
Vilken är då deras ”Tiny Dancer”, låten som får alla i turnébussen att sjunga med? Vi lyssnar igenom en Woods-skiva där Fredrik Karlsson i Solander innan varje spår kommenterar: -Det här är det bästa! En rolig kille, den där. Dock blir det inte mycket till allsång, det är först när han byter till Feists The Reminder som även de andra börjar sjunga med. Take it slow, take it easy on me, shed some light, shed some light on things.
Vi är på väg till Nesodden utanför Oslo där den nya festivalen Huset ved Sjøen ska äga rum. Förra året fick musikern Einar Stray och hans vänner en idé – de skulle ha en festival på det grekiska tempel som Einars far hade restaurerat. Sagt och gjort, de samlade sina musicerande vänner och bjöd även in lite svenskar till den här hemliga festivalen. Fredrik berättar att han blev kontaktad redan i vintras om att komma och spela varpå han lade upp bilder på denna vackra plats på nätet, men dem blev han snabbt tillsagd att ta bort. Hemlighetsmakeriet kan man ju förstå, det är oerhört litet, de 150 biljetterna sålde slut direkt.
Väl på plats visar det sig att Solander och Mire Kay ska spela i en vacker liten stuga vid färjeläget. Det här är den akustiska scenen, där fyra band ska spela samtidigt som de två altererande scenerna vid själva templet, en av dem på ett badhus och den andra på en båt! Alla blir lite besvikna när de får reda på att det kommer bli krockar. Medan vi väntar på Emelie Molin, Mire Kays andra hälft, gör Solander en suverän soundcheck varpå en dansande Victoria utbrister: -Så här bra har Solander aldrig låtit! Trots stora mängder regn är stämningen mysig och förväntansfull. Elen går lite då och då, det visar sig att det är popcorn-maskinen utanför som stjäl ström, men när det väl är utrett utbrister Paul, som har hand om den analoga scenen, lyriskt: -Det hær kommer ju bli dritfint!
När jag hör att första bandet, Bendik, har börjat spela gör jag precis det jag tänkt slippa på den här mini-festivalen; börjar springa fram och tillbaka mellan scenerna för att få se så mycket som möjligt. Jag har medvetet inte kollat upp banden mer än att jag råkat höra en Spotify-lista arrangörerna delat med sig av, jag önskade att jag kunde få en sån där underbar upplevelse som en nyupptäckt artist kan innebära om de är bra live. Någon sådan blir det tyvärr inte, banden är alla ok, men inget greppar tag i mig fullständigt. Det mest minnesvärda musikaliska ögonblicket sånär som mina vänners suveräna spelningar är när Jonas Alaska gör en suverän cover på Dylans ”Subterranean Homesick Blues” till vilken han skrivit en egen text om svininfluensan. När Jenny Hval spelar spricker solen fram lite grann bland allt det grå och jag vill ge er ett tips om det blir fler festivaler på Nesodden: Ta med solglasögon! Solen skimrar rätt in i ögonen när hon står på badhus-scenen och levererar atmosfäriska melodier.
Mire Kay bjuder på enda toppbetyget, alltså gåshud. Den kommer när de spelar årets bästa svenska låt, ”So You Learned”, som de spelar in en video till i dagarna. Kvällen avslutas med att Solander krockar med Suburban Kids with Biblical Names och Fredrik mellansnackar om att det är trist att det blivit en krock, men att han förstår om publiken hellre vill springa iväg och se bandet han sett hundratals gånger och som han hjärtligt kallar för ”Subban”. Efter festivalen går publiken ner mot kajen där vi får tomtebloss, hembakta bullar och ballonger innan vi går på färjan med tillhörande DJ som tar oss in till Oslo. Snart ser man det grekiska templet bli en prick i fjärran medan vi släpper våra ballonger och spanar in i framtida festivaler. Det vore skikkelig hyggeligt om det blir fler festivaler!
