Metaltown dag 2

Det tycks vila någon förbannelse över Metaltown när det kommer till det här med regn. Jag kanske generaliserar grovt nu men har det inte alltid regnat på Metaltown? Lyckligtvis kom inga egentliga störtskurar under lördagen, det var mer att regnade i en jämn ström hela tiden. ”Man måste väl inte hålla käften och vara ledsen bara för att det regnar?!” hojtade en överförfriskad ung man på bussen på väg in till festivalområdet under eftermiddagen, visa ord som jag valde att ha som ledstjärna resten av kvällen.

Rent schemamässigt känns lördagen bra mycket tunnare än fredagen, det var egentligen inget band som lockade på de två stora scenerna förutom Meshuggah, men med tanke på regnet kändes det behagligare att se The Black Dahlia Murder i Close-up-tältet. Ett förbaskat bra val, skulle det visa sig. Sångaren Trevor Strnad är en underhållare av stora mått och han nästan dansade på scenen medan han ivrigt uppmanade publiken att skrika, hoppa, veva med nävarna och slutligen fick han också igång en ganska imponerande mosh pit. Två tummar upp till The Black Dahlia Murder!

Nästa band på tur var Deicide. Med ett bandnamn som betyder ”gudsmord” och en sångare som bränt in ett uppochnerpåvänt kors i pannan blir det liksom inte så mycket hårdare än såhär. Även på denna spelning var Close-up-tältet fyllt till bristningsgränsen och publikpeppen var enorm.

En sak jag funderat över och som nådde sin kulmen under Metaltown-helgen är alla dessa människor som envisas med att stå med sina mobiltelefoner i luften och filma spelningar. Vad är dealen? Känner folk att de inte riktigt kan njuta av en konsertupplevelse på plats utan måste filma den med en taskigt upplöst kamera och urusel ljudupptagning så de kan titta när de kommer hem? Jag fattar inte. Jag är säker på att folk skulle ha mycket roligare på spelningar om de sket i att filma och hade kul istället. Faktiskt.

Sist ut för min del på Metaltown var Grammisvinnarna i Watain (bilden), som tidigare på kvällen värmt upp genom att skoj-brottas i backstagebaren. Onekligen en kontrast till upplevelsen att se dem på scen: brinnande treuddar och en jävla massa ondska och blod, serverat med nästan plågsamt brutal black metal som soundtrack. En upplevelse för alla sinnen nästan, en vän till mig tyckte till och med att han kände stanken från blodet…

Jag hade gärna skrivit åtmonstone några rader om Volbeat också men eftersom jag inte ville riskera att bli tvungen att promenera hem i regnet valde jag att lämna festivalen över två timmar innan den var över. Trist. Jag hoppas verkligen på bättring nästa år.