Läs Linda Ilistes sista och tredje del i reportageserien om Portland, Oregon – en av världens bästa musikstäder just nu – nedan.
Eric Jacobson, skribenten bakom bloggen Stumped in Stumptown som vill besvara frågan ”what is it about Portland?”, hävdar att invånarna i Portland gjort det till en sport att gå sin egen väg och samtidigt stötta alla andra att göra detsamma. Det är en förhållningssätt som musikern Aaron Beam från Red Fang minns från hans första år i staden på nittiotalet. Då var antalet musiker färre än i dag. Faktumet att scenen var liten innebar också att stödet man gav varandra var mer urskillningslöst.
– Bristen på konstruktiv kritik betydde att många helt enkelt inte var speciellt bra på sitt skapande. Nuförtiden när det finns ungefär tusen fler band och alla slåss om samma uppmärksamhet måste man vara mycket bättre för att synas och höras.
Publiken har också blivit större genom att band som Everclear, Sleater-Kinney, The Shins och The Decemberists bidragit till att på allvar sätta Portland på den mentala kulturkartan. Men gemenskapen finns kvar.
– Det är fortfarande så pass litet att alla i princip känner alla, säger Aaron och förklarar att bakgrunden till att Chris Funk från The Decemberists producerat Red Fangs senaste skiva inte är svårare än att han mejlade och berättade att han ville göra det.
– Ja, det blir ofta så, intygar en skrattande Chris Funk som vid sidan om att spela gitarr i The Decemberists ofta tar på sig producenthatten för andra musikers räkning. Man bor i samma stad, springer på varandra ute och så blir det som det blir.
Med det i åtanke säger Chris att det känns självklart för honom att bo och arbeta i Portland. Det har dock inte alltid varit så och han erinrar sig tiden omedelbart efter flytten från Indiana, delstaten han växte upp i, som en period av musikaliskt utanförskap.
– Jag kände mig helt enkelt väldigt ”underground” på den lokala musikscenen. Men jag insåg snabbt att en ny rörelse höll på att födas och jag blev en del av den. Med facit i hand är Portland perfekt för en musiker, inte så enormt att man drunknar i utbudet men i samma veva tillräckligt stort för att man ska kunna ta sin konst på allvar.
Naturligt nog är också komediserien Portlandia fullt av musikreferenser. Ett avsnitt handlar om ”Blunderbuss”, en fiktiv film- och musikfestival. Till piffiga Deuce Hotel dyker festivalens huvudattraktion ”Echo Echo” upp, ett band som spelas av James Mercer från The Shins och Broken Bells, Corin Tucker från Sleater-Kinney och Colin Meloy, The Decemberists sångare. I lobbyn annonseras hotellets bekvämligheter av en beatmixande DJ och Echo Echo får en komplementterande skivspelare och vinyl med Kenny Loggins när de checkar in. I sketcher som den här vänder Portlandia blicken från den lite skitiga DIY-vinkeln och pekar ett kärleksfullt finger åt sin stads självutnämnt trendiga kids.
– Faktumet att Portlandia på ett smart och träffsäkert sätt driver med Portlands ”coola attityd”, och med oss som bor här och lever upp till den, är vad som gör serien så bra, menar singer-songwritern Sean Scolnick.
Samtidigt tycks i vanlig ordning verkligheten överträffa dikten. Från inspelningen av Portlandia har Fred Armisen och Carrie Brownstein rapporterat att det bland medhjälpare och assistenter alltid fanns någon som faktiskt pysslade med de udda aktiviteter som serien porträtterar. Inspelningens sjukvårdare var eldslukare på fritiden och en statist som ägnade sig åt dumpster diving konstruerade sin egen Wi-Fi-uppkoppling med elektroniskt skräp hon hittat.
Det ligger i linje med författaren och Portlandbon Katherine Dunns utsago att alla som bor i staden har tre parallella identiteter. Någon är skribent, drag queen och föreståndare för en bokaffär, en annan kassabiträde, arkeolog och trubadur. Dunn grundar påståendet i sin egen teori om att alla som vill uppfylla en variant på den amerikanska drömmen flyttar västerut. Med okonventionella idéer och lite pengar på fickan blir Portland den bästa staden att slå sig ned i, och så samlas de underligaste av de underliga just här.
Relativt nyinflyttade Sean Scolnick har ingen egen uttalad filosofi kring huruvida Portland både lockar till sig och skapar en särskild sorts människor. Men det finns åtminstone tre återkommande attribut bland invånarna som han lagt märke till.
– Vi måste ha fler tatueringar, piercingar och flanellskjortor per captia än någon annan stad i USA, säger han. Och det är helt ok med mig!
