Double Trouble: Mulatu Astatke på Storan och Eels på Trädgårdsföreningen.
I Göteborg händer det inte särskilt ofta att man hamnar i festivaldilemmat att man har två band som överlappar varandra. Enda undantaget är när Way Out West hålls samma helg som Kulturkalaset. Ibland händer det dock att folk vinner på triss, att en svart katt innebär evig kärlek och att Mulatu Astatke avslutar Clandestino-festivalen samtidigt som E i Eels rockar loss på Trädgårn. En ej ännu klonad skribent försöker lösa det hela genom att låta en vän och den fantastiska tekniken hjälpa honom.
Urfadern till etiopisk jazz, Mulatu Astatke, ska snart stiga in och eldsjälen för experimentiell musik, Christian Pallin, tipsar om morgondagens efterfest till bob hunds spelning och tar sig vant en trappa upp för att hitta en kopp kaffe. Själv norpar jag en stol vid dörren och väntar på att den vackra salen ska fyllas. När den är fylld till brädden står det snart sex jazzkatter på scen, katten på sax presenterar den gråhårige gammelkatten Mulatu Astatke som kommer in i en vit tröja över en röd skjorta och ger ett sympatiskt intryck. Han ställer sig vid sin xylofon och vi är snart inne i hans magiska värld. Det är tajt, snyggt och jazzigt – rätt som det är solar nån av katterna iväg. Han mellansnackar om vilka låtar han gjorde till Jim Jarmuschs Bill Murray-rulle; Broken Flowers. Det var med det samarbetet han fick sitt stora genombrott och till och med en indiesjäl som undertecknad började spisa denna fina jazz emellanåt. En Maud Olofsson-lookalike sätter sig bara halvvägs ner på en av de stolar som blivit lediga när ett gäng tonårstjejer mobilfotat klart och tröttnat på musiken. Med Maud som hörn och en liten flicka med hörselskydd och portabelt tv-spel som undre inramning är det svårt att koncentrera sig, jag får passande ett sms att det snart är dags för Eels att gå på, det är med andra ord läge att lämna jazzkatterna för rockrävarna.
Väl på Trädgårn har ZZ Top, förlåt, Eels, redan börjat. Sångaren och låtskrivaren E i Eels är en gammal hjälte, i svåra tider har det varit fint att lyssna på någon som kan skriva texter man kan känna igen sig i. Hans tre senaste album, en trilogi om åtrå, förlust och försoning har gett mig blandade känslor, den första hamnade på min årsbästalista medan de andra två på sin höjd har fått en och annan trea i iTunes. Han producerar helt enkelt för mycket. Kill your darlings, homeboy. På scen har vi ett gäng hombre lobos, män stiligt klädda i skjortor och med tät ansiktsbehåring. Det är rock. Det är gubbigt. Det är rätt tråkigt. Det ljusnar ibland, främst när han väljer spår från Hombre Lobo och än äldre grejer, med undantaget att det är oerhört tydligt hur tråkigt han tycker det är att spela den 15 år gamla hitten ”Novocaine for the Soul”. En man som ibland textar ur skägget lika vackert som Aidan Moffat upplevs alltså fortsatt bäst med ett brustet hjärta i fosterställning, inte bredbent bland gubbarna på Trädgårn.
