Det känns oerhört skönt att vara tillbaka på Storan. Junips sångare José González påpekar klarsynt i ett av de få mellansnacken att den vackra lokalen har stått tom alldeles för länge. Det är första kvällen på Clandestino-festivalens nionde upplaga och Junip är tillsammans med den etiopiske jazzmusikern Mulatu Astatke festivalens headliners, om vi får säga att denna lilla sympatiska världsmusikfestival har sådana.
Med en intetsägande spelning i Frihamnen för några år sedan i minnet ger jag Junip en ny chans. De förtjänar den inte. Det är fantastiskt tråkigt och vad jag har förstått har José återbildat bandet av anledningen att han helt enkelt tycker det är trist att turnera själv. Det kan jag givetvis förstå, men skaffa dig en flickvän eller ett entourage istället för att dra upp dina gamla vänner på scen! De tillför inget till din musik, dina starka kort är ditt gitarrspel och din röst, med kompbandet Junip drunknar dessa i tråkiga komp och dessutom ofta i en monotoni som inte endast är enformig utan också skittråkig. Jag drömmer mig bort till en svunnen tid då jag trollbands av en rökig spelning med José Gonzàlez på Jazzhuset och jag köpte hans första sjuor från en postorderkatalog. Eller när han fick spanjorernas kärlek i Auditori på Primavera Sound 2006 och därefter gästade Jens Lekmans spelning där Josés enda uppgift var att svara på Jens fråga ”Does love work in mysterious ways?”: -”Yep”.
Det spelningen på Storan lider mest av är att det nya materialet är så oändligt tråkigt, därför blir givetvis höjdpunkten när Junip kör titelspåret till EP:n de hann släppa innan José blev världskänd: Black Refuge, där fokus i större utsträckning ligger på just sång och akustisk gitarr.
När spelningen är slut känner jag att jag har berövats en timme, jag behöver trummor med liv och hjärta! Jag låter Liars galna ”Broken Bitch” få mig på glatt humör igen när jag cyklar förbi årets kaniner vid Göta Älvsbron och solnedgången över Ramberget. Yep.
