Dag två på Siesta! var helt dominerad av svensk musik. Det var faktiskt inte ett enda utländskt band som spelade på hela dagen, förutom två danska. Dagen inleddes iallafall med dans/electrobandet Slagsmålsklubben på festivalens största scen. Det var mitt på eftermiddagen, stekande sol och så varmt att det visade sig vara ett dåligt beslut att byta om till ett varmare klädesalternativ efter gårkvällens kyla. Oförståeligt nog men som tur var hade största delen av publiken ork nog att dansa ändå. Faktum är att på spelningar som denna är det faktiskt roligare att kolla på publiken än på själva bandet. Alla som varit på en spelning med Slagsmålsklubben förstår vad jag menar.
Efter det var det dags att kolla lite på Me And My Army. Kleerups band som jag faktiskt aldrig lyssnat på förut, men det kommer jag definitivt börja göra efter den här spelningen. Otroligt mysig musik och bra stämning på spelningen, dock var det tyvärr inte så mycket publik. De avslutar med en avskalad version av ”With Every Heartbeat”.
Som nästa band på schemat stod Sahara Hotnights på största scenen, ett band jag aldrig sett förut men inte varit särskilt sugen på heller. De alla såg väldigt snygga ut på scen men spelningen och låtarna gick alldeles för segt fram. Istället gick vi för att kolla på Oskar Linnros på den näst största scenen, och faktum är att han och Sahara Hotnights lätt hade kunnat byta scen. Även om jag själv inte riktigt förstår grejen med honom är det otroligt mycket folk och så dammigt att det knappt går att andas. Hade inte insett hur poppis Linnros var. Nästa år blir det väl definitivt största scenen?
Sen var det dags att se The Sounds som var det band jag sett mest fram emot att se under dagen. Och som vanligt tror jag inte någon gick därifrån besviken. De är alla otroligt duktiga musiker och Maja Ivarsson (bilden) är självklar som frontkvinna. Jag har sett dem två gånger förut men det var roligt att denna gång få höra de allra nyaste. Bland höjdpunkterna var ”The No No Song” och ”Dorchester Hotel”. Det var en såndär spelning som man inte vill ska ta slut.
Avslutningen för dagen stod Håkan Hellström för, och nu är jag inte längre den enda i sverige som aldrig varit på en Håkan-konsert. Jag hade bara läst alla fina ord och femstjärniga recensioner av hans spelningar så därför hade jag ganska höga förväntningar. Det är nästan så bra som jag hade hoppats på, men bara nästan. Det kändes liksom lite ljummet, men ändå bra, charmigt och känslosamt. Någon som sett honom många gånger kan säkert avgöra detta men jag har ändå en känsla av att denna inte precis var Håkans allra bästa spelning.
Idag är det sista dagen på Siesta och senare ska jag se bland andra Wolfmother (som jag även ska träffa för en intervju), Daniel Adams-Ray och förhoppningsvis Henrik Bergren från Broder Daniel.
