Nyss hemkommen från min sjätte Primavera Sound-festival funderar jag på vad som under åren hänt med festivalen som aldrig säljer slut, kanske bara ut?
I år träffade jag Piti, en spansk tjej som kommit varje år sedan festivalen började för elva år sedan. Hon tycker att det har blivit alltför trångt, festivalen blir större och större för varje år, men har aldrig sålt slut – de har helt enkelt ingen max-gräns. En ekvation som tar hårt på de som jobbar på festivalen får jag höra. När de dessutom i år gör misstaget att gå från det suveräna ölbiljett-systemet till en elektronisk variant där man ska kunna köpa ölkredit online och sedan ha ett kort som barpersonalen scannar med kameran på en iPad tar de sig vatten över huvudet. Systemet kraschar totalt på första kvällen och hela festivalen törstar. Efter några timmar inser de att de har satt sig i skiten och börjar köra kontantbetalning. Hade systemet funkat hade det varit klockrent, men de hade inte testat tekniken på de 40,000 besökare som de har nuförtiden. Cash is apparently still king.
Redan 2006 träffade jag poptjej som tyckte att festivalen hade sålt ut sig, att det var mycket mer intimt när festivalen hölls på Poble Espanyol, som i år för övrigt har återuppstått som festivalarena till för- och efterfesten. Jag måste hålla med om att platsen är fantastiskt mysig. Nuvarande festivalresidenset Parc del Fòrum, som är en stor park där ett gäng arkitekter har fått leka fritt, är oerhört modern och speglar festivalens ständiga letande efter det nya och fräscha, men ibland vill man bara mysa ner sig i gammal spansk arkitektur och då fyller fina Poble Espanyol en bra kontrast. Således tycker jag att årets upplägg med festivalen uppdelad på dessa två platser är alldeles ypperlig. Det nya och det gamla, det djärva och det fina.
Musikaliskt har festivalen, tack och lov, inte förändrats nämnvärt. Den fortsätter att bjuda in det Way Out West kommer våga satsa på nästa år och har sedan flera år tillbaka tagit hjälp i artisturvalet av dels renommerade indiebloggen Pitchfork samt All Tomorrow’s Parties, en annan festival främst riktat till postrock-scenen. ATP har jobbat med det fantastiska konceptet att låta ett band välja resten av lineupen. Nu väljer de banden på en av Primaveras scener.
Till skillnad från ATP, som inte har några sponsorer över huvud taget är Primavera nästan äckligt kommersiellt, varje scen bär ett av deras sponsorers namn. Det är generellt sett samma sponsorer varje år, men sponsorernas namn är inte konsekvent vid samma scen varje år vilket gör det lite krångligt att hitta rätt för återkommande besökare.
2006 var ett fint år för oss svenskar, Jens Lekman och José González samsades med I’m From Barcelona. Jag och min kamrat mötte José som antog att vi var med i det sistnämnda skolbandet, det var helt enkelt knappt några svenskar där som publik. Nuförtiden är minst hälften av besökarna utomsocknes, VIP-området är mest ett område där britterna super sig redlösa och spanjorskan jag nämnde har bestämt sig att sluta gå till denna trånga tillställning. Jag däremot, kommer fortsätta att mingla bland Shellac, tUNE-yArds och Fuck Buttons. Ses nästa år!
