Rapport från Primavera Sound 2011, del 3

Andra dagen på Parc del Forum hade Pulps första spelning sedan 2002 som huvudakt på stora scenen. Återkomsten har varit utlyst i över ett halvår så bandet har haft gott om tid att förbereda sig för att göra något riktigt bra. Och strax innan klockan två i natt när bandet gjorde entre till ”Do You Remember The First Time” kändes det snabbt att det här skulle uppfylla alla britpop-nostalgikers önskedrömmar. Jarvis är lika cool och karismatisk som någonsin, materialet har hållit förvånansvärt väl och det står tydligt att comebacken inte varit förhastad. Det låter verkligen inte som en förstaspelning och de som har biljett till Way Out West har i Pulp en garanterad höjdpunkt att se fram emot. Det enda man väl kan invända mot, och det känns inte oväntat, är att det är en ren one-man-show och även om det är originalmedlemmar som spelar kunde det lika gärna varit ”Jarvis Cocker performs the music of Pulp” med andra musiker. Men annars tycker jag det var alldeles strålande.

Det kan tyvärr inte sägas om det andra brittiska bandet på stora scenen – Belle & Sebastian. En mycket grå och seg föreställning där den tunna ljudbilden gör det omöjligt att förstå att de stundtals är 12 personer på scenen. Det här är ett band som jag har en mycket god relation till, och jag älskar deras förmåga att skriva charmanta poplåtar, men här vek de ner sig fullständigt. Det kan de kanske tillskriva ljudteknikern till viss del, for volymen var skrämmande låg.

Men låt oss vara lite positiva i stället. Deerhunter har växt från ett nervöst band för små klubbar till ett självklart festivalband med stor pondus på bara några år. Avi Buffalo spelade tidigt inför nyvaknad publik i solsken, men gjorde det med den äran. Och så det bästa av allt – brittiska Wolf People, ett band som får en att tänka mer på ett tidigt Grateful Dead eller Ten Years After än något annat. Och blandat med influenser från brittisk folk, framfört av ett skickligt band med två sylvassa gitarrister blir produkten både extraordinär och självklar. Skulle nästan sträcka mig till att kalla det festivalens bästa spelning hittills.

Annars förströddes kvällen åt många band i korta perioder. The Fiery Furnaces, Tennis, The Monochrome Set, Ariel Pink, Half Japanese och chilenskan Javiera Mena fick delar av min tid men det är svårt att ge rättvisa bedömningar när man bara ser 3-4 låtar per band. Spontant tyckte jag dock att Javiera Mena – poppig, dansant elektro på spanska – var en riktigt trevlig bekantskap medan jag hade väntat mig betydligt mer av Half Japanese. En stund med The National bekräftade dem som ett mer eller mindre uselt liveband. Till och med de låtar jag gillar på skiva passerade med en gäspning och det verkade som även bandet själv höll på att somna på scen.

Jag avslutade festivalnatten med Battles. Spelningen kretsade kring nya (kommande) plattan Gloss Drop, men det kan man nästan bortse från eftersom en livespelning med Battles låter helt annorlunda än deras inspelningar. Det är mycket mer organiskt, elektroniken tar mindre plats och låtarna byggs ut och tar helt andra riktningar. En lysande spelning och trots den sena timmen och protesterande ögonlock fanns det aldrig någon tvekan om att stanna till slutet.

Nu är det dags att ta itu med finaldagen, med t.ex. PJ Harvey, Animal Collective, Warpaint och Fleet Foxes. Och spanska The Suicide Of Western Culture – världens kanske bästa bandnamn.