Den första riktiga festivaldagen under årets Primavera Sound blev av olika anledningar aningen annorlunda från hur en festivaldag brukar se ut. Det berodde dels på vilka band jag valde att se, men ännu mer på att festivalen gjorde ett gigantiskt organisatoriskt fiasko, vilket sannolikt ledde till miljonförlust. Låt mig återkomma till det och först prata lite musik. Jag såg Sufjan Stevens för första gången – efterlängtat! Han spelade inne i Auditoriet, en inomhusscen med sittplatser som mer ger känslan av Malmö Stadsteater än en stor festival. Hans spelning varade i ca 2 timmar och var mycket fin – dels musikaliskt men också visuellt väldigt vacker. Samtidigt var det lite stressande när man satt där (logistiken i att komma in och ut ur Auditoriet gjorde dessutom att hela projektet tog tre timmar) och visste vilka fina grejer som spelade på utomhusscenerna. Och allt detta gjorde att jag vid klockan 11 på kvällen fortfarande bara sett två stycken band (det andra var spanska postrockarna Toundra, ett riktigt bra iberiskt alternativ till Explosions In The Sky och Mogwai, två band som f.ö. spelar senare i helgen).
Vid 11, sex timmar efter att första banden spelade, vidtog alltså normalt festivalande och jag gav The Walkmen, ett band jag verkligen gillar, chansen på Pitchforkscenen. Ljudet var dock inget vidare (generellt problem på den scenen) och dessutom störde Grindermans larm på stora scenen så jag gick efter några låtar. Valet föll på legendariska Glenn Branca Ensemble. Fyra gitarrister med notställ och utseende som skulle kunna föra tankarna till kommunala musikskolan i Staffanstorp bjöd på långa, snygga crescendon och fenomenalt larm, dirigerat av Branca, som dels skapat fantastisk musik på egen hand men även går till historieböckerna som den som gav Sonic Youth deras första skivkontrakt efter att ha haft både Lee Ranaldo och Thurston Moore i sin ensemble i slutet av 70-talet. Hade volymen på denna spelning varit högre hade det varit fantastiskt – nu saknades den verkliga spetsen.
Flaming Lips var också väldigt bra som huvudakt på stora scenen men nog har man kört samma scenshow i ett halvt decennium nu. Caribou lät fantastiskt bra inför en stor och entusiastisk publik, Suicides primitiva tvångströjeelektro straffade hårt men ljudet var inget vidare och Das Racist var mest bara tokroliga. Och nej, de heter inte ”rasisten” utan ”det där är rasistiskt”, en omarbetning av den vanligt använda formuleringen ”That’s racist”. Det var ungefär det jag hann med den första festivaldagen.
Nej, jag såg Girl Talk också. De, eller han rättare sagt, gick på 04.45 och avslutade natten. Jag gillar Girl Talk, men det är trots allt ”bara” en DJ som har 50 statister som står och hoppar på scen. Det är genomarbetade och dansanta mash-ups mest hela tiden och stor fest, men lite oroväckande är det när en publik bestående av en massa hipsters och självutnämnda musiknördar jublar ikapp när samplingar av t.ex. ”Heaven Is A Place On Earth” och annat skräp går igång.
Och så hade vi det organisatoriska fiaskot. I år har man valt att sälja öl och andra drycker via plastkort som scannas varpå pengar man laddat kortet med dras. Tekniken havererade dock under kvällen och under långa stunder var det nära nog omöjligt att få tag på öl utan att köa bort hela spelningar. Och senare under kvällen tog man till krisplanen att börja sälja öl för cash, men hela poängen med det nya systemet var ju att folk inte skulle ta med massa pengar och därfor var det dels ovanligt torrt på festivalområdet och dessutom oerhört förvirrat vad som verkligen gällde.
Idag fortsätter det med fina grejer, bl.a. gör Pulp sin comebackspelning efter många års bortavaro. Mer om det i morgon.
