Anna Järvinen: Knarrholmen 21/5

Det är ljummet, stämningen är förväntansfull och de moln som glider över himlen utgör inget hot; förutsättningarna är goda för en klassisk Anna Järvinen-konsert – grämde mig länge över hennes inställda spelning på Nefertiti i Göteborg tidigare i år, vilket endast späder på förväntningarna inför dagens framträdande. Och med tanke på fredagens fina öppningsdag står det klart att Knarrholmen lyckats med sina mål att presentera en avslappnad och trivsam festival. Men nu väntar alla på festivalens hyllade huvudakt – svenskfinska Anna Järvinen.

Dagen började dock med förseningar, men när Hunt inlett den andra dagen flyter det mesta på utan problem. Och nu står jag och väntar framför den stora scenen, där bl.a. Ikons, Syket och Palpitation spelat tidigare.

Anna Järvinen kliver ut på scenen med tre hyllade soloskivor i bagaget, delar av Dungen och ett försiktigt självförtroende: hennes senaste album ”Anna Själv Tredje” sägs utgöra ett avslut på en trilogi, men det är uppenbart att hon är mitt uppe i en framgångssaga – att se Järvinen på scen är inget annat än magisk realism (för att låna en litteraturvetenskaplig term). Rösten är skör, hon kommer undan med ”La,la,la,” och det i samma andetag som hennes texter utgör öm och vardaglig poesi. Och i sanningens namn går det inte att misslyckas med låtar som underbara singeln ”Lilla Anna”. Trots några musikaliska missar, haltande ljud, så blir detta en spelning att minnas.

I det stora hela går det konstatera att Knarrholmen borde ha en lika stor framtid som Anna Järvinen, men det återstår att se – arrangörerna Elin Hedman och Rasmus Krage Hansén ska hursomhelst ha en eloge.