Det har gått tre år sedan Austinbandet Okkervil River senast släppte nytt album, men i maj var det dags igen. På fredag kommer de till Stockholm för en spelning på Göta Källare. Rockfoto har pratat med frontmannen Will Sheff om det nya albumet, den coola svenska publiken och hur det som gammal musikkritiker känns att läsa recensioner av sin egen musik.
Will Sheff har trassel med rösten. Trots att Okkervil River bara börjat sin turné har det intensiva repandet och de många intervjuerna redan satt sina spår. Därför har han lovat att för tillfället inte använda rösten alls, såvida han inte uppträder på scen eller gör en intervju.
– Du håller alltså på att lastas av med alla de ord jag inte sagt under de senaste dagarna, förklarar han för mig på telefon från ett hotellrum i London.
Det var den 10 maj i år som det amerikanska folkrockkollektivet släppte sin sjätte fullängdare i ordningen, den första på tre år. Albumet fick namnet I Am Very Far, en titel som Will Sheff berättar kom till honom intuitivt.
– Jag kan liksom inte beskriva albumet eftersom hela skivan handlar om saker jag inte nödvändigtvis kan sätta ord på, annat än de specifika ord jag valde. När jag gjorde den här skivan försökte jag att inte analysera eller intellektualisera sönder den. Jag gick mycket på magkänsla och försökte förhålla mig ganska intuitivt till saker.
Lyssna på nya skivan här.
Okkervil Rivers album tycks alltid ha ett övergripande tema som binder samman låtarna. Hur skulle du beskriva temat för I Am Very Far?
– Det är inget konceptalbum och jag tycker heller inte att någon av mina andra album egentligen var konceptalbum. Snarare innehöll de alla en slags semantisk komponent. Nu finns det en semantisk komponent även till det här albumet, men den är svårfattlig och inget jag kan prata om eftersom det inte är något jag medvetet tänkt på. Det är något jag omedvetet tänkt på.
Och visst är suggestiviteten på I Am Very Far påtaglig. Låtarnas texter är mörka och abstrakta, men samtidigt tämligen poetiska. Austinbandet har lyckats förmedla mystik och epik i täta, stundtals voluminösa ljudbilder där allt ibland ska rymmas samtidigt. Vid ett tillfälle under inspelningarna kompade två trummisar, två pianister, två basister och sju gitarrister samtidigt.
– Jag tror folk verkligen gillar det. När människor hör nya låtar för första gången på spelningar kan deras mottagande vara lite annorlunda, eftersom de på samma gång försöker ta in och förstå låtarna. Det blir aldrig samma reaktion hos publiken när du spelar en helt ny låt som när du spelar dina mer kända låtar. Men samtidigt tycker jag att det nya materialet faktiskt låter bättre än nya versioner av någon annan låt som vi någonsin spelat. Så jag tror att folk faktiskt verkar gilla detta ganska omgående.
Omslaget till albumet pryds av två röda hundliknande varelser och skapades i samråd med Will Sheff av en omslagsdesigner som, lustigt nog, heter Will Schaff.
– Vi arbetar alltid tillsammans på skivorna även om jag aldrig säger åt honom exakt hur han ska göra. Jag ger honom bara riktlinjer; saker som jag tror funkar för honom, som fristående textsnuttar i form av kanske en mening eller två. Och det enda jag sa som egentligen fastande för honom den här gången var att det vore fint om det fanns någon slags väktare på framsidan av albumet. Du vet, någon som avgör om du får komma in eller inte. Och det blev liksom vad han körde på.
