Museum of Bellas Artes: Inkonst, Malmö 13/5

Precis som den uppenbara språkmixen i sitt namn så är Museum of Bellas Artes kontrasternas band. De är stolta innehavare av de enkla harmonierna uppbackat av trummaskiner och förinspelade beats. De har de allvarliga minerna till den annars up-beatmusiken. De har suggestiva videoprojektioner i bakgrunden. De varvar högt med lågt, avskalat med disco. Det osar futurism, neonljus och åttiotal om dem, med en hint av Hercules and Love Affair som extra krydda. Konceptet är fantastiskt och just därför borde fredagens spelning på Inkonst också varit det.

Bandet består för dagen av sång, tvärflöjt, trummaskin, digitala trummor och en dansvänlig bas. Discokulan i taket kastar ut florescerande ljusprickar över hela dansgolvet där en skara människor dansar engagerat till bandets Spotifyetta ”Who do you love” medan det på scen utbryter totalt kaos. Det är de två sångerskorna Alice Luther Näsholm och Joanna Herskovits som försöker sjunga samstämmigt. Luther Näsholm har under hela konserten hållit för örat som för att sjunga mer tonsäkert och Herskovits tittar ut över publikhavet med en allt osäkrare min. Jag frågar personalen på Inkonst om ljudet är dåligt och jag får svaret att bandet har riktigt bra medhörning. Den musikaliska experimentverkstaden fortsätter att leverera lager på lager av sur musik och det hela är upplagt för att folk ska börja gå hem. Som tur är älskar den lilla engagerade publiken allt de hör och 70-talsdansgroovet pånyttföds på dansgolvet.

Tolka nu inte det jag skrivit som att jag är en rabiat förespråkare av ofalska melodier. Klart man vet att det finns folk som spelar och sjunger falskt med blå toner och indiska harmonier. Det finns de som i Sverige, idag, sjunger falskt på ett charmigt sätt. Behöver jag ens nämna Sveriges falsksångsprofet nummer 1, Håkan Hellström? Han bevisar gång på gång att man får lov att sjunga falskt och att det då i stället blir en oslagbar effekt. Hade Museum of Bellas Artes uppbådat lite självsäkerhet på scen så hade jag kanske trott att det var just en effekt.

Till slut annonseras sista låten ut och den till en början spännande fusionen mellan futuristiskt och gammeldisco börjar nöta mig i öronen. Allt går på repeat. Jag har redan hört dessa Jens Lekman-stråkar och dessa intetsägande texter förut. Som tur är har publiken nog med livsglädje för att skandera ”en gång till!” när Museum of Bellas Artes gått av scen och när det inte sker så fortsätter de i stället skaka sina lurviga på exakt samma eklektiska vis på dansgolvet.