När jag var yngre tänkte jag mest på hockey när jag reflekterade över USA:s stora grannland, men i takt med att mitt musikintresse utvecklades ökade också suget efter att åka till detta musikmekka. I sommar besöker jag landet för första gången då jag och min bästa vän ska hälsa på en annan kompis i Toronto. Musikälskaren i mig jublar givetvis stort. Varför?
För det första är jag extremt förtjust vid tanken på att gruppen bakom ett av årets hittills bästa album, ”hemliga” R’n’B/lo-fi-projektet The Weeknd, kommer från staden vi ska besöka. Även Drake – som är en av mina favoriter inom nutida hiphop och som även ryktas vara en del av The Weeknd – har sitt ursprung här. Likaså nyfunna elektroniska favoriter såsom Austra och psykadeliska Braids. Jag får därmed en känsla av att stadens klubbliv kan vara något alldeles extra just nu. Detta skall givetvis utforskas.
Vidare är Kanadas betydelsebärande roll på indiescenen knappast något nytt fenomen. Tvåtusentalet fullkomligt ägdes av diverse gitarrbaserade band från landet. Arcade Fire är väl kanske det band som representerar den här eran allra bäst, men även kollegorna i Wolf Parade (bilden) bör nämnas i sammanhanget. Inte nog med det, Wolf Parades Dan Boeckner och Spencer Krug, som båda spelar gitarr och sjunger i bandet, har båda minst lika framgångsrika band vid sidan om. Det här är ganska typiskt för den här ”scenen” där alla möjliga olika samarbeten gör att det musikaliska släktträdet banden emellan är extremt förgrenat och komplicerat. Därför kan det till en början tyckas vara lite besvärligt att hålla isär band som Swan Lake, Frog Eyes och Handsome Furs. Dessutom krånglar superbandet/musikkollektivet Broken Social Scene till det ännu mer genom att innefatta musiker från diverse band och soloartister från Toronto. En ”alla känner alla”-mentalitet alltså och det här är verkligen något som lockar mig.
Om man ser till rockhistorien är givetvis kanadickerna väl representerade. Neil Young, som rockat i över fyrtio år, är kanske den allra främsta i mitt tycke. Och det är väl kanske just Neil Young och hans skogshuggarrock som de allra flesta förknippar med kanadensisk musik. Och nog var det så att det var han som gjorde att mitt intresse för landets rockmusik en gång väcktes. Detta var naturligt nog genom den musikstil som först fångade min uppmärksamhet. Neil Young, också kallad ”The Godfather of Grunge”, sjöng sig nämligen in i mitt hjärta när jag var tonåring under tidigt nittiotal.
Jag skulle vilja påstå att jag hyser precis samma glorifierade fördomar gentemot kanadensisk musik som emot kanadensare generellt. Det är så trevligt. Så rent och genuint. Till skillnad från amerikansk dito då. Jag är naturligtvis medveten om mitt extremt generaliserade tänkande gällande det här och antagligen är det drömmen om sommarens resa som författar dessa ord. Jag är ju vanligtvis en stor älskare av amerikansk kultur i allmänhet och amerikansk musik i synnerhet. Men just nu kan jag faktiskt inte tänka mig något trevligare musikland att åka till.
”I drew a map of Canada, OH CANADA!”, som den Kanada-födda folksångerskan Joni Mitchell sjunger i sin bästa låt ”A Case Of You”.
Kan det bli juli snart?
