I en NME-recension av folkrock/punkbandet Noah and the Whales tredje skiva Last Night On Earth blev bandets sångare och gitarrist Charlie Fink utnämnd till en av världens coolaste musiker. Anledningen? Han är tydligen allt en rockstjärna normalt inte är – befriad från läderjackor, attitydproblem och ett allmänt härjat utseende. Som för att bekräfta den motiveringen en gång för alla sitter Charlie Fink och gungar i en stol på Strands överbelamrade kontor med en drink på tranbärsjuice och vatten i handen.
– Väldigt rocknroll, säger han syrligt om sitt val av förfriskning.
Med ögonen riktade mot taket räknar han sedan upp alla Noah and the Whale-videos som han själv har regisserat till det nästan inte finns några kvar.
Så du har med andra ord regisserat nästan allihopa?
– Vad kan jag säga, jag är en perfektionist, förklarar Charlie Fink med en axelryckning och tar en klunk av drinken.
– Någon sade att man kan lära sig allt man behöver veta om filmskapande på en dag. Precis som med allt annat handlar det bara om att gå på känslan. När vi gjorde videon till ”Five Years Time” upptäckte jag hur lättillgängligt och roligt filmskapandet är och videos är viktigare än någonsin för att man som musiker numera har en konstant visuell närvaro. Jag tror att fler människor upptäcker ny musik på Youtube än i skivaffären.
Sist de var i Stockholm hade Noah and the Whale precis släppt andra skivan The First Days Of Spring som vitt och brett tolkats vara en ångestfylld berättelse om Charlie Finks uppbrott från forna bandmedlemmen Laura Marling. I pressen målades det upp dystra bilder om hur folksångerskan lämnade bandet och en hjärtekrossad Charlie Fink att vånda sig genom andra skivan medan hon gjorde karriär på egen hand.
– Jag var definitivt lite mer naiv när jag skrev den. Jag förväntade mig inte att människor skulle dra de slutsatser de gjorde i den utsträckningen, men samtidigt vill jag vara ärlig med varje skiva jag gör, säger Charlie Fink.
Sedan ler han lite besvärat och tillägger diplomatiskt:
– Det är alltid givande att höra hur andra människor har tolkat den utifrån sina egna upplevelser. För det är den…err… tjänsten som musik bör tillhandahålla.
Bredvid Charlie Fink börjar violinisten Tom Hobden gapskratta åt Charlies pretentiösa ordval.
