Nittiotalisterna ska vara ett trygghetsälskande släkte. Forskare som ägnar dagarna åt att brännmärka folk generationsvis har baserat sin analys utifrån att kidsen vill gifta sig, skaffa barn och ha jobb, men det finns ett mycket tydligare symptom på stabilitetssuktandet bland dagens tonåringar – deras ovillkorliga kärlek för Arctic Monkeys.Är det något Sheffieldbandet kan så är det att skapa trygghet. Här snackar vi inte om köpa-grisen-i-säcken-spelningar, med Arctic Monkeys vet man vad man får. De kommer vara bra live, samtliga bandmedlemmar, inklusive Alex Turner, kommer försöka göra sig så osynliga som det bara går, mellansnacket kommer vara artigt, möjligen med någon syrlig kommentar inflikad och spelningen kommer börja med ”The view from the afternoon”.
Att det för det mesta är så befriat på spontanitet att man kommer på sig själv med att tänka ”jäklar vilket bra ljudsystem den här skivan spelas på” stör inte kidsen. De som har samlats på Cirkus är lika rart uppspelta som femåringar höga på saft.
Exakt hur ung publiken är blir glasklart när en vakt, med en van förälders tålamod, ställer sig i Cirkusdörren och förklarar att vi ska bli insläppta så fort vi ställer oss tre och tre på led, inga vapen får medtas. ”Vapen?” säger kidsen förtjust. ”Vapen! Hahaha.” Väl insläppt och officiellt vapenfri springer jag in i en pratglad vakt. ”Det är inte utsålt”, säger han med sådan sorg att det lika gärna kunde ha handlat om en stor tragedi. Kan det ha något med biljettpriserna à 450 kronor styck att göra månntro? ”Tyvärr alltså, inte utsålt” upprepar han sorgset ett par gånger till innan öppningstonerna till ”The view from the afternoon” ekar ut.
Och spelningen fortlöper precis som man hade kunnat räkna ut. I ett stabilt tempo avverkas låtarna från de tre redan släppta skivorna och den kommande fjärde. Föga förvånande dansar publiken till skiva ett och två, och står mest artigt och ser på under skiva tre och fyra. Halvvägs in stannar Alex Turner upp, en bh har flugit upp på scenen. Ojojoj, tänker man, nu händer det grejer! Han tar upp den och säger ”Jag har kommit över en bh”. Cirkus väntar spänt på det skämt som ser ut att vara på väg när Alex Turner gungar spetshögen på ena fingret, men så slänger han iväg den utan ett ord och återvänder till låtlisteavverkandet.
Arctic Monkeys blev redan två skivor gamla ett sånt generationsband att det är förargligt icke-spekulativt att försöka gissa sig till deras framtid. Om en så där trettio år kommer de återvända till Stockholm för att ta emot varsin Polarprismedalj. I motiveringen kommer det stå något om att ha revolutionerat musikdistributionen och i sina låttexter definierat hela generationer. Vi som tillhör de generationerna kommer ignorera det faktum att bandet sedan några decennier tillbaka troligtvis tappat kontakten med verkligheten och skriver fullkomligt innehållslös musik och glatt traska iväg till Cirkus på ett led, ljuvt trygga i vetskapen om att den första låten vi kommer vicka våra inte-vad-de-en-gång-var-höfter till kommer vara ”The view from the afternoon”.
