Med hög musikalisk ambitionsnivå, omfattande allt från rockoperor till texter med djuplodad litterär karaktär, har Portlandbaserade The Decemberists blivit riktiga indieälsklingar. På sjätte albumet The King is Dead levererar emellertid kvintetten en okonstlad folk- och countryrockklingande ljudbild. Kritikerhyllningar och en ny, bredare publik har inte låtit vänta på sig. Rockfotos Linda Iliste fick en pratstund med gitarristen .
Det är lätt att beskriva The King is Dead som en enklare och mer rättfram skiva, men tycker du att det är rättvist?
– När vi började spela in skivan kändes åtminstone inte själva processen enkel. Inledningsvis utgick vi från ett par få riktlinjer och referensramar, men när vi väl kom till studion kände vi att det inte riktigt fungerade. Vi försökte spela in det i en slags livebandskonstellation och det lät helt enkelt inte bra. Så vad som i realiteten hände var att vi för att bli så enkla och direkta som möjligt var tvungna att frångå det mer anspråkslösa konceptet och göra det mer komplicerat.
Lyssna på The King is Dead här.
Att ni spelade in skivan i en studio i en lada på Oregons landsbygd, var det en del av det anspråkslösa konceptet?
– Ja, men det blev lite som en bra plan som tyvärr inte fungerade när den väl skulle utföras. Vi föreställde oss att vi skulle slå läger där i ladan, bara umgås och vara kreativa. Men det regnade varenda dag i sex veckor och låtarna lät som sagt inte bra. Vi var tvungna att göra det mer invecklat än vi tänkt.
Men i jämförelse med tidigare konceptalbum av mer yvig karaktär, som till exempel föregångaren The Hazards of Love, är ljudbilden på The King is Dead mer omedelbar och lättillgänglig. Det låter som en ny utveckling.
– Jag håller med dig om att det är en annorlunda skiva, men jag vet inte om jag skulle vilja kalla det utveckling. Det är mer en fråga om att återvända till ett gammalt musikaliskt uttryckssätt i vilket sångerna relaterar till själva instrumenteringen. Tänker man på enkelhet kontra komplexitet tycker jag personligen att en låt som ”This is Why We Fight”, som består av lager på lager med gitarrer, är en av våra allra pampigaste studioproduktioner.
Med ett kritikerrosat album som blivit Billboard-etta och så många nya lyssnare i ryggen, känns det som om ni är på väg in i en ny, större fas av karriären?
– Ärligt talat känns det som om det får allting att gå trögare. Vi hade planer på att turnera i Europa och Australien mer var tvungna att skrota dem. Colin (Meloy, sångare) har skrivit en bok som precis blivit utgiven och måste fokusera på arbetet kring den. Det blir helt enkelt mer att göra och tiden räcker plötsligt inte till. I fråga om att ha legat etta på Billboardlistan måste jag säga att vi faktiskt inte tänkt på det speciellt mycket mer än att vi blev väldigt glada att våra fans stöttar oss så mycket.
Så det finns med andra ord ingen rädsla för att gå från indieälsklingar till att bli ”för mainstream”?
– Nej, åtminstone känner inte jag den oron. Jag tror att Jenny (Conlee, keyboradist) nämnde det i någon intervju men jag är mer pessimistiskt lagd än henne. Jag tänker i grund och botten att vi aldrig kommer att bli tillräcklig stora över huvud taget, och att då prata om att vara ”för” mainstream… Det potentiella problemet finns inte riktigt.
Ändå har ni under många år legat i kölen av en stadigt växande musikscen i USAs nordvästra utposter Seattle och Portland.
– Man nämner lätt The Decemberists, The Shins, Modest Mouse och Spoon när man pratar om musiken i den här regionen för vi bor och jobbar här. Men vi närmar oss fyrtioårsåldern allihop. Det finns en ny våg av band med fokus på dansmusik och rörig noise – en drös unga människor som spelar musik utan att, i min mening, bry sig speciellt mycket om hur det låter. The Decemberists kanske har legat etta på Billboard i år, men en helt ny scen som vi inte alls är en del av har utan tvivel börjat röra på sig.
