FM Belfast: Babel, Malmö 6/5

FM Belfast. Foto: Max Adolfsson/ROCKFOTO.

Det är inte helt lätt att recensera en spelning med isländska FM Belfast. Frågan är nämligen om man ska fokusera på det musikaliska, det tekniska och de relativt lättköpta grepp bandet använder för att förföra sin publik eller om man helt enkelt ska recensera den fantastiska dansfest bandet bjuder upp till.

För en fest är det. I början aningen trevande, men efterhand är det omöjligt att stå still och än mer omöjligt att inte le med hela ansiktet. Och publiken är så uppeldad, så inne i festen att felspelningar, missljud och andra element som skulle förstört nästan vilken annan spelning som helst, passerar utan att någon ens funderar på det.

Nu ska jag ingalunda påstå att FM Belfast är ett musikaliskt dåligt band – absolut inte. Jag gillar verkligen deras melodiska, dansanta, lättillgängliga elektropop även på skiva. Men det här är ett band som framför allt kommer till sin rätt live. Och det gör man för att man helt enkelt struntar i pretentioner och all form av inåtvändhet som annars är så vanligt förekommande i genren. Man går ut på scenen med en enda mission – att ha roligt tillsammans med publiken. Att sälja in sina skivor eller bjuda på något som helst svårmod finns inte överhuvudtaget på någon karta. Inget annat band skulle heller få för sig att, när det egna materialet ibland tuggar fram lite enahanda, slänga in allsångsverser av t.ex. Primal Screams ”Jailbird”, Rage Against The Machines ”Killin’ In The Name” och Technotronics monsterhit ”Pump Up The Jam”. Allt för festen. Det kan tyckas billigt, men det är ack så effektfullt. Deras versioner av de låtarna, som med kritiska öron knappt ens kan kallas bra, framförs med en så enorm energi att de successivt piskar upp stämningen än mer – en stämning som man skickligt lyckas bära med sig vidare in i de egna låtarna.

Extranumret inleds med en brutal, elektronisk tagning av en del av Guns`n´Roses gamla ”Welcome To The Jungle”. Det känns lika märkligt som helt rätt. Den fungerar som intro till bandets största hit – ”Underwear” – som i en triumfatorisk allsångsversion avslutar spelningen. Den varar i över tio minuter och sällan eller aldrig har Babels dansgolv gungat så mycket som just då. Och det är precis där min pretentiösa hjärnhalva försöker avkräva mig på ett svar huruvida det jag just upplevt var bra på riktigt eller bara fantastiskt roligt. Jag tittar mig omkring och ser lyckliga människor göra ”high five” med varandra, jag känner min egen nedsvettade t-shirt och jag inser att svaret är helt ointressant. Jag kan inte minnas när jag hade så kul på en spelning senast och det känns som det är det enda som betyder något.