“Swans is the only band that makes me feel like shit and I love it” har en anonym kommentator skrivit under ett Swans-klipp på Youtube. Det kräver nog vissa drag av masochism att till fullo ta till sig Swans – det i särklass mörkaste och elakaste bland alla de egensinniga band som växte upp ur New Yorks konstnärsscen i början av 80-talet.
Mellan 1982 och 1997 var Swans, med ledaren Michael Gira i spetsen, ett av planetens mest egensinniga band. I början var de turnépartners med Sonic Youth. Men då Sonic Youth snabbt fann sin melodiösa sida gjorde Swans det motsatta och grävde sig längre och längre ner under jorden på jakt efter de mörkaste och märkligaste missljud människan hört. Efter mästerverket Soundtracks for the blind (1996) försvann de men Michael Gira bestämde sig nyligen för att gjuta nytt liv i sitt egendomliga kärleksbarn. Förra året kom de tillbaka med My father will guide me up a rope to the sky – i mina öron en riktigt lyckad come back-skiva.
Men om det är ett snällare, mer melodiöst Swans vi möter på My father will guide me up to the sky så kan ingen anklaga årets live-upplaga för att tumma på integriteten. Låtarna manglas ut med en intensitet som får Babels väggar att skaka. Under den två timmar långa konserten hinner de avverka några låtar från nya skivan och en handfull ”klassiker” som ”Sex, God, Sex” och ”I Crawled”. Valet att endast spela ett fåtal låtar i långa, utdragna versioner kan tyckas egendomligt för ett band med en så omfattande diskografi. Men för Swans går soundet före låtarna. Det handlar om monotont riffande, pulserande trummor och diskret elektronik som långsamt bygger upp massiva, suggestiva ljudväggar. Det är förkrossande tungt men samtidigt vackert, sorgset och melodiöst och på sina ställen även skört och bräckligt. Och över alltihop svävar Michael Giras djupa barytonstämma som en osalig ande.
Swans handlar om Michael Gira – det framgår ännu tydligare när man ser dem live. När de övriga bandmedlemmarna står parkerade på sina platser springer han runt och dirigerar dem, bryter ut i små egendomliga danser och slänger sig på scengolvet. Med sitt udda rörelsemönster (och sin cowboyhatt) framstår den nu 57-årige Gira mer som en lustig liten farbror än den skräckinjagande figur som musiken kan ge intryck av.
Swans lär väl knappast skrivas in i The Rock ’n’ Roll Hall of Fame inom närmsta tiden men deras inflytande är odiskutabelt – över industri, noise, doom metal och praktiskt taget alla former av mörk, experimentell rock. Förmodligen hade det som kallas post-rock inte heller existerat utan dem. Att påpeka att Swans inte är något för alla är en underdrift – men för en liten skara är de något väldigt viktigt. Och live är de självexorcism, ett reningsbad och en krafturladdning som saknar motsvarighet!
