Babel är den här kvällen, snällt uppskattat, knappt halvfullt vilket är bättre än mina farhågor då väldigt många av mina musikintresserade vänner aldrig ens hört talas om bandet och FC Barcelona dessutom brottas med Real Madrid i Champions League samtidigt. I ett annat perspektiv är det dock alldeles för lite, då kvällens band, internationellt, har ett grundmurat rykte som ett fantastiskt liveband och att de denna tisdagskväll, trots 19 år och 8 album på nacken, gör sin första Sverigespelning någonsin.
Slim Cessna’s Auto Club kommer från Denver och musiken de spelar brukar kallas antingen alternativ country, gothabilly (som en mix mellan gotisk rock och rockabilly) eller Southern Gospel. Men sanningen är att det är allt det där – det går inte att peta in SCAC i ett speciellt fack. Sångaren Slim Cessna har spelat i band tillsammans med David Eugene Edwards från 16 Horsepower, vilket inte alls känns konstigt. Grundelementen hos SCAC och 16 Horsepower är närbesläktade, men där Edwards ofta hänger sig åt det strikt sakrala suddar SCAC ut gränserna mellan ironi och allvar. Detta gäller både musikaliskt och lyricistiskt, där religion, alkohol och slagsmål gärna blandas i en och samma låt.
På scen är SCAC en sextett, där stålsträngad gitarr och banjo står för countryinfluenserna. Nästan allt ljus faller på de båda sångarna, där Slim Cessna i cowboyhatt och stort skägg står i skarp kontrast till sin magra sidekick Jay Munly (eller Munly Munly som han kallas på scen) som i svart hatt mer ger intrycket av en missionär.
I början av spelningen märks det på publiken att det är tisdag. Men Cessna och Munly bryr sig inte om det och befinner sig nästan lika ofta nere bland publiken och eldar på som agiterande pastorer, som de är uppe på scen. Deras samspel är fantastiskt och deras röster, där Cessna är den råare och vilda och Munly den mer skönsjungande och lugna, kompletterar varandra perfekt. Slim kan ibland låta intill förväxling lik en squaredance-sångare, medan Munly har ett väldigt brett register.
När man som femte eller sjätte låt drar av ”This Is How We Do Things In The Country”, en av deras verkligt stora låtar, vaknar pubiken till. Det anas den fest eller det väckelsemöte som musiken är tänkt att bjuda in till. En fredagskväll någonstans i sydstaterna, tänker jag, skulle detta vara enastående att uppleva. I mitt inre ser jag, i vissa stunder, flaskor hagla genom rummet, fulla amerikaner som hoppar från scenen och efter sista låten ett allmänt slagsmål, mer för sakens skull än för att folk är ovänner. I andra stunder ser jag en uppeldad sydstatspastor och hans hängivna församling i en fantastisk gospelyra. Men så vaknar jag och inser att det bara är en tisdag i Malmö.
Ljudet är inte det bästa, och nyanserna i den stålsträngade och banjon dränks lite i ljudmattan från det mer elektriska. Men Cessna och Munlys samspel, musiken som en döv hade kunnat känna bara utifrån frontmännens visuella uttryck, och ett stundtals fenomenalt ös gör att det ändå pendlar mellan fantastiskt och bra, och aldrig därunder. Låtlistan kastar oss mellan gammalt och nytt, mellan countrydoft och gospel och mellan tokröj och återhållsamhet. Det går inte att missförstå var bandet fått sitt liverykte från.
Spelningen avslutas med ”He, Roger Williams”, en ironisk betraktelse över mannen som startade den första baptistkyrkan i USA på 1600-talet. Liveframförandet av den är helt vansinnigt och innehåller förutom frontmännens predikan på publikgolvet även allehanda solon, en bandpresentation och en fantastiskt rolig dans. Låten varar i över 10 minuter och när den är slut finns det absolut ingen anledning att ropa in bandet igen, eftersom vi just fått se precis hur en spelning ska avslutas.
