Stjärnskott: Edda Magnason


Malmöitiska stjärnskottet Edda Magnason är aktuell med skivan Goods som släpptes på Adrian Records tidigare i vår. Rockfotos Linda Illiste ställde några frågor till tjugosexåringen.

När Edda Magnason släppte sin eponyma debut år 2010 tävlade kritikerkåren i lovord. Den isländskättade skånetösens hyllades för sin talang att sy ihop eklektiskt pianospel, drömska melodier och surrealistiska texter. På nyligen släppta uppföljaren Goods har ljudbilden vuxit sig större. Även om Edda inte sticker under stol med att kritik har betydelse vill hon försöka undvika att bli för självobservant.

– Vem blir inte glad av hyllningar och vem blir inte ledsen av sågningar? Men frågan är om man personligen ska ge sig in i kritiken och låta sig kastas hit och dit av den. Det blir en väldig rundgång om jag skulle uttrycka mig, skapa något och sedan läsa om och titta på det genom bedömande ögon. Jag mår bättre av att fokusera på mitt band och det som är på riktigt.

Du kan lyssna på Goods här.

Goods finns det stor orkestrering och körer som omsluter ditt pianospel. Hur har den utvecklingen gått till?
– Redan efter inspelningen av debuten visste jag att jag på nästa skiva ville färglägga mer och inte tänka på att det nödvändigtvis måste låta precis likadant live. Jag vill röra mig framåt och prova nya saker. Jag har länge längtat efter rytm. Innan när jag spelade med kammarpoptrion var det svallande impressionistiska intensitetshöjningar. Nu tycker jag det är roligare med stacato och boom boom boom.

Själva arbetet med skivan tillsammans med mindre skrivbolaget Adrian Recordings har också fungerat annorlunda än förra gången.

– Ja, på större skivbolag finns det ofta så många olika befattningar. Du pratar idéer med en person, en annan ska utföra dem och en tredje paketera. Det gör att en estetisk känsla så lätt vattnas ut eller hamnar på villovägar när den färdas genom så många filter. På Adrian är skivbolagsbossen samma person som den du bollar idéer med och som har hand om mediala saker. Det gör arbetet personligt och kreativt.

På tal om kreativitet har pianot funnits med dig länge, men du till exempel sjunger, skriver och illustrerar också. I vilket kreativt uttryck känner du dig mest hemma?
– Allt är samma uttryck för mig men de drar olika mycket bensin.

Min syster lärde mig spela Lille Gris på piano när jag var i fyraårsåldern och jag visade mig ha ett stort tålamod med tangenterna. Sedan dess har jag varit hemmastad vid pianot.

När jag blev äldre gick jag på kommunala musikskolan för att lära mig noter och spelade klassiskt i tidiga tonåren. På gymnasiet blev det lite jazz och ackordanalyser. Men överlag har jag mest provat mig fram i uttrycken.

Men jag läste att du kom till en musikalisk vändpunkt vid femton års ålder
.
– Ja, jag fick möjlighet att köpa en portabel studio. De var populära innan alla gick över till datorer och jag hade en sådan jättelänge. Innan dess spelade jag in på en kassettbandspelare och nästan bara instrumentala sånger, men när jag fick den portabla studion kunde jag lägga på flera lager. Det var då jag började skriva låtar som jag sjöng på. Den där lilla maskinen har betytt otroligt mycket för mig. Jag grät faktiskt en liten skvätt när den för några år sedan fick spel, började blinka som besatt, och sedan dog pang bom.

Din musik beskrivs ofta som lekfull och äventyrlig, och att den spänner över olika genrer som visa, jazz och klassiskt. Kategoriserar du själv din musik?

Folk säger att beskrivningen pop/jazz/visa inte stämmer. Konstpop ska tydligen vara ett mer passande ord på min musik, men vet jag inte. Själv lyssnar jag nuförtiden helst på musik som ligger långt ifrån det jag själv pysslar med, trygga sköna saker som får mig att slappna av och laga mat istället för att tänka på jobb. Det får gärna vara på svenska – Mikael Wiehe, Hanson the Wolf United, möjligen Chet Baker, Sofie Zelmani eller Leonard Cohen.

Mikael Strömberg på Sveriges Radio har jämfört dig med Franz Schubert.

– Wow, vad tjusigt! (skratt) På ett ställe stod det Edda Magnason/soul, det tyckte jag var gött!