Året är 2011 och festivaldöden breder ut sig över Stockholm. Konsertarrangörer och politiker gör sitt bästa för att slå ned varje försök att skapa bra musikfestivaler i huvudstaden. Annat var det på 90-talet. Vattenfestivalen dominerade augusti månad varje sommar. Numera är den festivalen mest ihågkommen för ankrace, fyrverkerier och friterade potatisskal, men det som lockade mest var naturligtvis konserterna.
För inga pengar alls fick man se några av världens bästa band mitt i Stockholm. Störst var Riddarholmsscenen där artisterna spelade på en flytande ponton framför publiken. Med vattnet som bakgrund blev det den bästa konsertscenen som staden skådat.
Vattenfestivalens största bokning kom 1997 i form av brittiska Blur. Song 2 hade precis blivit en jättehit och kampen mellan Blur och Oasis florerade i tidningarna sen en tid. Detta var en synnerligen varm augustidag. The Soundtrack of Our Lives och The Cardigans underhöll publiken inför kvällens huvudnummer. Jag och mitt konsertsällskap såg till att vara på plats tidigt. Andra var inte lika förutseende och framåt kvällen ringlade sig köerna runt halva Gamla stan. Desperata människor plankade över järnvägsspår och murar för att komma in på konsertområdet. Framför scenen var trängseln stor och konserten blev försenad.
Men så kommer de då – Blur. Stämningen i publiken är euforisk trots den kaosartade inramningen. Jag och mitt sällskap driver runt i trängseln men kan ändå njuta av konserten. Nivån höjs ytterligare när Blur framför genombrottshitten Girls & Boys. Precis då hittar min kusin John en avtrampad sko på marken. Han håller upp den och försöker se om det är någon i närheten som saknar sin sko. Istället skriker folk ”kasta den, kasta den!”. Så han kastar skon och råkar träffa Damon Albarn rakt i huvudet! Skon studsar vidare mot Graham Coxons gitarr för att sedan landa på scengolvet. Blur kommer av sig för en sekund men fortsätter sedan konserten i samma goda stil som den började. Song 2 får avsluta och hela Riddarholmen kokar.
Två år senare var Blur tillbaka på Vattenfestivalen, då med den något obskyra skivan 13 i bagaget. Albumet var bra och intressant men tilltalade inte den stora massan. Konsert nummer två blev inte lika uppskattad och Blurs karriär gick sedan utför i samband med Graham Coxons avhopp. Detta skulle också bli den sista Vattenfestivalen.Några få försök har senare gjorts för att få till en etablerad musikfestival i Stockholm, men inget har varit hållbart.
Hur var det då med den där sko-incidenten? Jo, min skamsna kusin bestämde sig många år senare för att ge den gode Blur-sångaren en offentlig ursäkt. Detta resulterade i musikvideon I’m sorry, Damon Albarn.
