Göteborgsmusikern Anton Kristiansson ser i svart kavaj och smala svarta byxor sannerligen inte ut som någon hiphoppare. Men det är han ju inte heller, även om hans debutalbum ”Om jag”, där han rappar till popmelodier, har lämnat många kritiker förvirrade. Vad är det för genre egentligen? Är det hiphop? Pop? Vad ska man tycka om detta?
– Jag känner mig mest missförstådd, säger Anton. Recensenterna är överlag rätt ängsliga och vet inte i vilket fack de ska placera mig eller om det är okej att gilla mig. Det blir ju helt fel om en popskribent plötsligt ska analysera hur bra jag är som rappare, men samtidigt är jag ingen hiphopartist heller bara för att jag rappar. Det är typ en av tio som fattar vad det är jag gör.
Du blir stämplad som ”intressant” och ”lovande” snarare än riktigt bra…?
– Precis. Jag tycker man märker att jag gör något som folk inte riktigt vet hur de ska ställa sig till. Det är en sak att de inte tycker om mig, det kan jag leva med, men det är tråkigt när folk inte förstår vad jag vill göra. De som håller på med rap har nog varit mer öppna för det. Indiemänniskor har ofta en bild av vilken hiphop som är okej.
Anton började rappa i de tidiga tonåren under uppväxten i Majorna, vilket också är platsen där vi ses på Café Hängmattan i närheten av den replokal han delar med sina samarbetspartners Niklas von Arnold och Per Svensson. De har tillsammans med musikerna Efraim Kent, Erik Nyström och Alex Berg skrivit all musik på albumet, medan Anton stått för alla texter.
Hur var det att växa upp i Göteborg? Av dina texter att döma verkar det ha varit ganska ångestfyllt?
– Det är nog ”att växa upp” som är ångestfyllt snarare än Göteborg i sig. Oavsett var man bor är det ångest att vara tonåring.
Indierap har hans genre kallats, en beteckning Anton ser som hyfsat rättvisande.
Hur gick det till när du började mixa de båda stilarna? Sågs det som märkligt när du växte upp att du gillade både rap och indiepop?
– Nej, det var aldrig något märkligt med det. Jag började lyssna på hiphop och rappa när Petter och den vågen av svensk hiphop blev populär i slutet av nittiotalet. Vi var ett blandat kompisgäng från Majorna som hängde ihop och lyssnade på hela paketet med allt ifrån pop till hiphop. Popen har jag fått med mig av att vara uppväxt i Göteborg och lyssna på Håkan, Broder Daniel, Bad Cash Quartet och alla dem. Göteborg är ju en ganska liten stad, särskilt om man gör musik, då hänger allt ihop.
Tio år senare arbetar Anton faktiskt själv tillsammans med Martin Elisson från Bad Cash Quartet, numera sångare i Hästpojken. Martin gästsjunger på låten ”Vi förtjänar att bli lyckliga” och han och Anton träffades genom gemensamma bekanta.
Vi pratar om hur det skulle vara att flytta från en stad där man bott hela sitt liv och att det säkert kan ge ny kreativ inspiration, men också skapa vissa praktiska svårigheter.
– Ett problem med att flytta från Göteborg skulle vara att alla jag jobbar med bor här. De flesta har jag lärt känna genom gemensamma vänner, till exempel Maja från Makthaverskan, som gästar på två låtar på skivan. Jag är rätt så beroende av andra när jag gör musik. Texter skriver jag själv, men melodier och ackord gör jag tillsammans med andra, säger Anton. Även om jag bott i Göteborg i hela mitt liv skulle det bli konstigt att flytta från stan.
