Jag var 16 eller 17 när jag hörde Deep Purples Child in Time för första gången. Ian Gillian klämde från tårna i falsett och fick mig att förstå hur upphetsande det kan vara med rock. Låten förändrade något inuti mig. Tryckte vågor av förbjudet pirr genom kroppen och gjorde det omöjligt att lyssna med munnen stängd. Sen dess har en och annan sådan mindblower dykt upp, majoriteten av gitarrband med långhåriga män från 70-talet.
För ett par veckor sedan befann jag mig vid 5-tiden på morgonen halvt hjärndöd på en efterfest där jag utan att bli störd ville ägna all min uppmärksamhet åt att välja ut de bästa bästa Led Zeppelin-låtarna och dansa för mig själv i bara strumpbyxorna. Helst med klackskor till. Black Mountain jämförs ideligen med dessa mer eller mindre psykedeliska storheter från 60- och 70-talen. Om de lever upp till myten och förvaltar arvet råder delade meningar.
Hur som helst. Inga vågor av pirr når mig där jag står lutad mot DJ-båset till höger framför scenen på Strand. Ingen lyfta-från-golvet-känsla, som jag SKA få av den här sortens musik. Män med långt grått hår, män med kort mörkt hår, män med skägg och män med cowboyhatt nickar gillande i takt (mot slutet sträcks även 2-3 knutna nävar mot taket och gråa rockmanar fladdrar). Kanadensiska Black Mountains konsert präglas av ett tätt malande med solon som sticker ut. Att Stephen McBeans kan konsten att skapa stordåd med en gitarr råder ingen tvekan om. Men solona som svänger mest, de kommer från en röjande Jeremy Schmidt på keyboards. Amber Webbers röst drunknar stundvis i instrumentmullret. I de mer lågmälda låtarna – främst mot slutet – får hennes röst större fokus och visst imponerar hon. Men det kommer inget pirr.
Karisma, någon? Den här festen behåller jag kjolen på.
