Vikten av att våga tänka om


Jag vet inte hur det är för er men för mig tar det ofta lång tid och mycket lyssnande innan jag fastnar för musik. Faktiskt är det så att två av mina absoluta favoritartister har jag till en början tyckt varit överskattade och rätt dåliga, och det är om detta jag nu tänkte berätta.

Hösten 2000 släppte Håkan Hellström sitt debutalbum och jag tyckte inte om det. Som den skatepunkare jag då var tyckte jag Håkan var en tanig poppojke som sjöng larviga svenska texter. Varje inslag om honom på TV eller låt på radio betraktade jag med lite förakt. Min ovilja att gilla honom höll i sig även om jag efter ett tag kunde digga med till någon enstaka låt. Under våren 2002 lånade jag hans andra skiva Det är så jag säger det på biblioteket, varför vet jag inte, och plötsligt var jag fast. Skivan var ju helt fantastisk. Energin, rytmerna, melodierna och inte minst texterna! Det dröjde inte länge innan jag lånade Känn ingen sorg för mig Göteborg och nu tyckte jag att även den var fantastisk. Håkan blev sen min favorit för en lång, lång tid och han är den musiker jag lyssnat mest på under mitt 23-åriga liv.

Den andra artisten jag gjort en helomvändning om är Bob Dylan. Förr pratade jag gärna om hur överskattad jag tyckte att han var. Visst, några bra låtar hade han gjort men det var ingenting jag var sugen att lyssna på, trots att jag försökte. Jag hade till och med Highway 61 Revisited hemma i vinylbacken men kom aldrig längre än till sluttonen av ”Like a Rolling Stone” innan jag stängde av. Men så en vårdag för två år sen hittade jag The Freewhelin Bob Dylan i en skivaffär. Skivan är ju ändå en klassiker, tänkte jag och ”Blowin in the wind” är ju med, så jag köpte den. När jag sen kom hem och satte nålen på skivan var det plötsligt som att jag förstod. I serien Upp till kamp säger en av huvudpersonerna att han inte kunde andas innan han hörde Dylan. Riktigt så var det inte för mig men nu lyssnade jag på hela Highway 61 Revisisted och tyckte att det var en av dom bästa skivor som gjorts. Alla mina tio Dylanskivor jag köpt sen dess har snurrat varv efter varv på min skivspelare och nu kan jag verkligen stämma in i hyllningskören; Bob Dylan är ett geni.

Det här är bara två exempel av flera band och artister som jag till en början haft svårt för och sedan börjat älska. Jag vet inte varför jag inte tyckte om dom från början, och inte heller varför jag ändå gav dom flera chanser men jag är oerhört tacksam över att jag gjorde det. Hade jag inte gett dem en andra chans skulle min skivsamling varit hälften så stor. Vad jag vill säga till mig själv och andra musiklyssnare är helt enkelt; våga ifrågasätt dina åsikter om musik då och då, annars kan du gå miste om något helt fantastiskt.