Pustervik är slutsålt, lokalen har nått sin bristningsgräns – åskådare i de bakre leden kan inte få en skymt av Woods skäggige sångare Jeremy Earl. Men denna torsdagskväll talar musiken för sig själv. Brooklyn-bandets kombination av lo-fi och skev folkrock har inga problem med att nå ut; albumen Songs of Shame från 2009 och At Echo Lake från 2010 utgör kvällens fokus, och det är bandets mer tillrättalagda sida som får mest utrymme. En ljudbild som präglar stora delar av sistnämnda skiva.
Publiken är med från början, trots att Low Anthem mer eller mindre utannonserats som kvällens huvudakt, och det blir tydligt att åskådare i de bakre raderna strävar efter att de vad som händer på scenen. Nu ligger inte Woods storhet i det visuella, utan det är känslan för melodier, sammanvävda av Earls ljusa röst, bandets användande av ”tape effects” och ett gitarrspel som känns lika delar The Byrds och egenutmejslade gitarrutflykter. Det finns emellertid inget som ger bandet en aura av retro.
Spelningen varar i ca. 50 minuter, vilket i de flesta fall skulle kännas alldeles perfekt, men personligen hade jag gärna plussat på 10 minuter. I slutet av konserten framförde bandet en utmärkt version av ”Get Back” och i detta ögonblick kändes gruppens ljudbild mer välproducerad än någonsin. Detta visade sig vara en sanning med modifikation, för strax efter spelningen hördes studioperfektionisterna Fleetwood Mac i högtalarna, och det blev genast uppenbart att jag upplevt ett av de senaste årens bästa lo-fi-band. Ett band som valt lekfullhet framför perfektion
