Brittsommar

När jag gick i gymnasiet fanns det inte många låtar som kunde göra mig lika glad som Suedes ”Beautiful Ones”. Så fort det välbekanta distade introt rasslade igång krusades mina läppar till ett löjligt flin medan kroppen genast kändes några gram lättare. Här kommer de – de vackra. Och om man med ”de vackra” menar några av brittpopens legendariska huvudmän verkar det översatta låtcitatet faktiskt stämma. Brett Anderson (bilden), Liam Gallagher och Jarvis Cocker styr nämligen kosan till den svenska festivalsommaren i år.

En del av denna brittpopens återinvasion har vi Hultsfredsfestivalen att tacka för, som bokat Suede och även större delen av forna Oasis i form av Liam Gallaghers nya band Beady Eye. När bröderna Gallagher gick åt varsitt håll hösten 2009 tog det inte lång tid innan Liam samlade upp resten av bandet och klev in i studion igen. Resultatet kom i slutet av februari och fick namnet Different Gear, Still Speeding, med ett uppenbart budskap i albumnamnet. Och det blev just Hultsfredsfestivalen som fångade upp britternas efterföljande turné.

Det var inte riktigt vad man kunde gissa om samma festival förra sommaren. När Hultsfredsfestivalen begravdes i slutet av juni i fjol samlades både gamla besökare och musikjournalister för att respektfullt platta till jorden och resa upp en värdig gravsten. Musikjournalisten Fredrik Strage satte själv den sista spiken i kistan genom att nostalgiskt lista sina mest minnesvärda Hultsfredsanekdoter från 1988 och framåt. När sedan ett tyskt produktionsbolag blåste liv i ”Hultan” skrev samme skribent på sin Twitter: “Men Hultsfred, vi har ju begravt dig. Varför vill du inte vila i frid?”. Med den rutinerade bandbokaren Gunnar Lagerman vid rodret har festivalen dock snärjt till sig band som Beach House, The Drums och Cut Copy. Några britpoplegendarer på det och jag tycker ändå att vi har en helt habil comeback.

Att också Way Out West-festivalens blombeklädda affischer i år toppas av Pulp spär bara på mina förhoppningar om en brittsommar som kommer att lämna ett välbehövligt eko ända in i vinterrusket. Minnena av Slottsskogen i febrig nostalgigungning kommer låsas in och plockas fram i mörka stunder ända fram till nästa vår.

När jag den här våren lyssnar på Beady Eyes debutalbum, som blandar 60-talsinfluenser med det fortfarande genomlysande Oasiska soundet, kan jag konstatera att skivan blandar och ger. Men Liams sång är densamma och det tar inte lång tid innan hans patenterade skränraspiga bröl väcker mitt något inslumrande britpophjärta till liv. Då kan jag inte värja mig mot att drömma lite. Om honom, Brett och Jarvis på scen, och försiktiga förhoppningar att känna mig några gram lättare igen.