Gruff Rhys, Strand Stockholm 18/3

Vintern verkar aldrig ta slut och jag har blivit känslokall. Det bekymrar mig att jag inte berörs av vad som händer runtomkring. Jag är likgiltig och min personlighet ligger nedpackad bland sommarkläderna i ett förråd på landet 20 mil bort. Att då få kliva ut i kvällskylan helt upprymd är en seger. Det har gått ett par dagar sen det hände, och det var inte efter en konsert. Men när jag nu återvänder till samma kvarter  för att ta in kultur vill jag inget hellre än att bli knockad, uppslukad och totalt absorberad igen.

Gruff Rhys, sångare i Super Furry Animals, turnerar nu med tredje solo-skivan Hotel Shampoo som släpptes i februari.

”Köra, köra, köra!”, säger en yngling i publiken in i mikrofonen när Gruff Rhys frågar vad drive, drive, drive heter på svenska. Han känner på ordet ett par sekunder och berättar att ”det låter som ordet för prata på kymriska”.  Låten Gurry Gurry Gurry sjungs på kymriska och är 3:17 lång. Den består till 90 procent av ordet gurry. Enformigt? Nej. Den kloke Håkan Hellström sa en gång i en intervju att ordens betydelse inte är det viktigaste, utan att ord också är musik (kanske något alla musiker vet, men som vi musikaliska analfabeter behöver få svart på vitt för att fatta). Gruff Rhys förklarar vad låtarna handlar om när engelskan får stå tillbaka för det forntida språket från Wales, som talas av en halv miljon. När ingen nedanför scenen förstår blir alla ljud musik, och vidöppna för tolkning. Distinkt, medryckande och rytmiskt. Enskilda instrument och ljudet av Gruffs mångfacetterade röst ger lika många betydelser som det finns hjärnor i lokalen. Det är häftigt att det låter konstigt, och det är skitbra. Håkan har rätt.

Den sympatiske walesaren är en historieberättare med 15 skivor i bagaget från solokarriär och olika musikkonstellationer. Just nu visas hans film Separado! på Texas-festivalen South by South West. Han är uppenbart intresserad av språkens skillnader och likheter, möjligheter och barriärer. Metafor för oss i publiken och bandet på scenen? Kanske. Instrument, genrer, språk, LP-skivor, alarm, bjällror, gallskrik, skyltar med budskap och fågelkvitter: allt avverkas i rask takt. Han är en ljudkonstnär utan – vad det verkar – ramar eller begränsningar. Till elektro-orientaliska låtar på kymriska försöker några i publiken sig på Bollywood-dans. Jag gissar att det är de i pop-sammanhang ovanliga sch-ljuden långt ner i halsen som för tankarna till orienten.

Han är Bob Dylan, Deep Purple, Velvet Underground, elektro-orientalisk och Lenny Kravitz. Från experimenterande på kymrisk till traditionell på engelska. Men 1 timma och 45 minuter?  Känslostormen som nästan dränkte mig två dagar tidigare i bio-fåtöljen hos grannen Bio Rio drabbade mig efter exakt lika lång tid. Men det var Nathalie Portman och Black Swan som orsakade den. Det upprepas inte. Gruff Rhys är en spännande ljudkonstnär och berättare men han tar sig inte in under huden.