Keyboardisten Jesper Anderberg, trummisen Fredrik Nilsson och basisten Johan Bengtsson från The Sounds sitter i en soffa på ett hotellrum på Södermalm. Bandet som idag är bosatta i Malmö är i Stockholm för att ge intervjuer inför nya skivan Something To Die For. I övermorgon ska de till Finland, sedan vidare till USA, Mexiko, Chile, och Colombia.
Det känns som om bandet är mer ute och turnerar runt om i världen än hemma i Sverige, vilket säkert stämmer – även om de faktiskt spelade ett tiotal festivalspelningar här hemma i somras. I år har de hittills bara gjort ett fåtal spelningar, men så brukar det vara vid den här tiden på året.
– Man ser fram emot januari/februari ibland, för man vet att man kommer vara hemma, säger Johan. Det är som döda månader när man är i ett band. Det blir vår typ av sommarsemester, fast det är vinter. Industrisemestern är i januari för oss helt enkelt.
The Sounds fjärde skiva – Something To Die For – släpps den 29 mars och bandet beskriver den som mer dansant och mer elektronisk. De spelade in den på egen hand, utan någon utomstående producent, i bandets egen studio i Malmö.
”Det var ett rätt roligt projekt att göra allting från grunden”
– Det var ett rätt roligt projekt att göra allting själva från grunden, säger Jesper.
– Men det blir ju mycket jobb, säger Fredrik.
– Fast man gör ju egentligen lika mycket jobb om man har en producent. En producent gör ju inte så mycket mer än att han är arbetsledare. Han ser till att saker blir gjorda och att vi hela tiden har något på schemat. Men nu har vi varit tvungna att pusha oss själva, säger Jesper och menar att de haft svårt att planera tiden:
– I och med att ingen av oss haft något riktigt jobb där det finns schemalagda jobbtider om när man ska vara klar med saker och ha deadlines är vi inte så organiserade på det sättet. Vi gör det som faller oss in, så får det ta den tid det tar. Men just när man spelar in en skiva är det viktigt att den blir klar, annars kan man sitta och pilla på den hur länge som helst.
Annars så trivs The Sounds bra med att arbeta i sin egen studio, under eget ansvar och tar gärna så mycket tid som möjligt på sig.
– Man kan sitta där på natten och ingen blir störd av det, säger Jesper. Det kan vara stressande att hyra in sig i någon studio för det kostar pengar varje dag. Och då måste man göra något varje dag man är där. Nu kan vi gå ner till studion och inte göra något på en hel dag, och ändå känna att det är okej. Så det blir en stor skillnad, antar jag.
Titeln på albumet, Something To Die For, handlar om att de hittat något att leva och dö för. Men de har tvingats göra en del uppoffringar.
– Vi har ju sysslat med musik väldigt länge, säger Jesper. Det är ett jätteroligt jobb, men det är också väldigt krävande. Fast det handlar väl om att man har funnit någonting i livet som man tycker är så pass viktigt att man kan tänka sig ge upp något annat.
– Man pratar ju väldigt mycket om sitt jobb, om det är värt det liksom. Och den tanken går väl alla som har något jobb igenom någon gång. Man utvärderar sig själv konstant. Vi pratar om det i studion ibland och kommer alltid fram till att ja, det är värt det. Även om vi får ge upp mycket annat.
Vad är det ni får ge upp?
– Det är väl det här med personliga relationer och kompisar, och vi träffar inte våra föräldrar så ofta heller, säger Fredrik. Det är svårt att ha ett personligt liv här hemma när man är bortrest hela tiden.
– Fast samtidigt går det ju att kombinera, menar Jesper. Om man verkligen vill någonting så går det. Det är bara det att det är lite extra jobb.
– Det är väl det att gräset alltid är grönare på andra sidan. Ibland kanske man tänker att det skulle vara skönt att ha ett normalt Svensson-liv, säger Johan och Jesper fortsätter:
– Ja. Ibland kan man känna det. Men samtidigt blir man väldigt rastlös av det. När vi varit iväg på turné i två månader känns det skönt att komma hem. Sen räcker det med att man är hemma en eller två veckor och så börjar man klättra på väggarna igen. Så man är kanske lite flyktig på det sättet. Man bygger upp ett beroende av att fly som har blivit lite av ens personlighet.
Jag frågar vad de brukar göra de få lediga dagarna när de är hemma i Malmö och inte håller på med musik och Fredrik säger att det beror lite på hur länge man är ledig.
– Om vi bara har ett par dagar händer det nog väldigt lite, i alla fall för mig, säger Fredrik. Då vill jag ta vara på de dagarna och bara vara hemma. Men det kanske bara är jag som känner så? Du brukar ju hitta på rätt mycket. (tittar på Jesper)
– Ja, jag brukar göra rätt mycket grejer, säger Jesper. Jag är rätt rastlös på alla plan. Jag brukar vara mycket med vänner, familj, och så vinterbadar jag ganska mycket. Det är min stora passion här i livet. Och sport förstås. Vi spelar fotboll i samma lag, jag och Johan, men vi är inte så bra…
– Vi ligger näst sist i den sämsta divisionen, säger Johan.
– Så vi är jävligt dåliga, haha.
Vad är det för lag?
– Det är bara ett Korpen-lag, så det är rätt amatörmässigt, säger Jesper. Men vi har vunnit mot de som leder och vi har vunnit mot de sämsta!
– Annars har vi förlorat alla matcher, säger Johan.
Bandet umgås med varandra även när de är lediga, eftersom de flesta andra jobbar om dagarna.
– Om vi är hemma och inte går till studion är vi ju arbetslösa kan man säga. Och det är inte så många i vår ålder som är det. Så vill man umgås med någon blir det ju oftast de i bandet, säger Jesper och fortsätter:
– Jag blev bjuden på en väldigt fin fänkålsrätt av Johan häromdagen. Han lagar mycket mat.
– Ja du droppade förbi oannonserat i söndags, säger Johan. Han skulle låna toan bara och så blev det en halvspontan ugnsbakad fänkål med lax, saffransaioli och vitt portvin.
– Johan är gourmetkocken i bandet, förklarar Jesper.
Trots att alla i the Sounds skriver låtarna tillsammans och gör mycket bakom kulisserna är det frontkvinnan Maja Ivarsson som ständigt får mest fokus. De medger att alla inte får den uppmärksamhet de förtjänar, men att det inte är någonting som stör.
– Nä, personligen gillar jag inte att ha så mycket uppmärksamhet, säger Fredrik. Jag gillar inte att vara i centrum av saker och ting. Så det har alltid känts ganska naturligt att det är så.
– Jag menar; man får ju vara lite självrealistisk, säger Jesper. Jag hade inte gått och kollat på mig själv uppträda om jag var frontpersonen i ett band. Jag har nog inte den utstrålningen som behövs för att stå längst fram. Visst behöver man inte ha en utstrålning som är exceptionell men jag tror man måste vara bekväm i den positionen på något sätt. Sen finns det väl såklart människor som lärt sig vara bekväma i situationen. Jag personligen tror inte att den personen är jag. Medans Maja är född som den personen. Hon kanske tycker om uppmärksamhet mer och då blir hon enklare att titta på. Så jag tror det faller ganska naturligt i ett band vilka som vill ha uppmärksamhet och vilka som kan ha det. Alla ingredienser behövs för att ett band ska funka.
Finns det några vanliga missuppfattningar om er?
– Ja, det tror jag säkert, säger Jesper. Det står ju mycket skit i tidningarna. Förut gjorde det det i alla fall. Men det är sånt som man inte riktigt kan kontrollera.
Jag läste något om att ni får lasta ut massa vodkaflaskor ur turnébussen när ni kommer hem för att ingen dricker?
– Ja just det, hehe. Nja alltså va fan, vi dricker väl?, säger Jesper.
”Det är väl det att ingen dricker så mycket vodka längre”
– Det är väl det att ingen dricker vodka så mycket längre, säger Fredrik. Det är väl mest öl och vin i jämförelse med vad det var för några år sedan.
– Vi var ju rätt unga när vi började turnera mycket i USA och sådär, säger Jesper. Då var jag 21, kommer jag ihåg.
– Och varje dag var den sista på jorden, fortsätter Johan.
– Vi går ju fortfarande ut på krogen hemma och sådär och tycker det är jävligt roligt, i alla fall jag, säger Jesper. Men man dricker ju inte på samma sätt längre. Man är inte lika naiv. Man kan inte dricka tre dagar i rad längre, man dricker mer med måtta.
– Det har inte blivit lika många efterfester nuförtiden, säger Johan. Det blir lika mycket fest men inte lika mycket efterfest. Det är mer städat nu.
Vart ser ni er själva om fem år?
– Antagligen sitter vi här och snackar om vår senaste skiva, säger Johan.
– Kanske sitter vi här och pratar om när vi vann melodifestivalen förra året, skämtar Fredrik.
Melodifestivalen är ingenting för The Sounds, men de avslöjar att de fått en del erbjudanden som de sagt nej till.
– Jag tycker inte det verkar speciellt kul, säger Fredrik. Och de som är med är ju… Ah, skit samma, vi tycker bara det är dåligt!
– Jag har inte kollat på några år, men nu var jag faktiskt hemma och tittade på det. Det var verkligen sådär riktigt, riktigt dåligt, säger Johan.
– Det är ett sånt jävla jippo! Ja, nä, jag klarar inte av det, säger Jesper. Jag kommer ihåg att det alltid varit rätt så dåligt. Men nu hade det lika gärna kunnat vara en realitysåpa. Det är ju bara skit.
Hur ser er framtid som band ut om ni får bestämma?
– Jag hoppas bara att det går bra och att alla fortsätter tycka det är kul och vilja fortsätta, säger Fredrik. Och det tror jag säkert.
Jesper tittar ut genom fönstret mot Medborgarplatsen.
– Svårt att säga. Det går ju inte sämre och sämre, i sådana fall hade det varit enkelt att lägga av. Men för tillfället går vi ju uppåt och då blir det svårt att lägga av då på något sätt. Så länge man kan leva på det, ha kul och det känns meningsfullt att skriva musik så finns det ingen mening med att sluta.
