1973 gick de sista eleverna på Gårdaskolan i Göteborg, 2011 ställde sig Detroit-bandet Tyvek i en av skolsalarna. Gissar på geografisal. Detta är ett band som inte låter förstärkare och instrument vila, det handlar om att slå uppåt, krama ur all inneboende punkenergi. Denna energi smittar av sig på publiken, som inte är sena att ge tillbaks den råhet som bandet uttrycker. Förstärkare välter, vilket känns mer logiskt än olyckligt. Och det känns minst lika logiskt att samtliga i lokalen, snabbt räknat till 60 personer, vägrar att tappa fokus för att ljudet emellanåt sviktar betänkligt.
Att saker och ting inte tycks bli vad som förväntats, ligger dock i linje med Tyveks musik. Perfektion finns inte i bandets vokabulär. Kevin Boyer tar i med hela kroppen för att höras; hans tunna kropp, nördiga framtoning – han påminner om en övervintrad chalmerist – ger allt för att ingen ska missa att bandet är här för att utmana trumhinnorna. De har få likheter med punkpionjärer som The Stooges och MC5, men i likhet med dessa finns en vilja att varje låt ska explodera likt föregående – punkens motsvarighet till smatterband.
Men Tyvek har inte glömt bort att skriva melodier, låtar som ”Underwater To” och ”4312” från förra årets In the Red-skiva ”Nothing Fits” fastnar omedelbart. Ett album som är mindre lo-fi än tidigare släpp. I avslutande ”Sidewalk” gör Boyer en sista ansträngning för att rasera byggnaden, något som Göteborgs politiker haft på agendan i 30 år. Boyer var mycket nära att lyckas i förrgår natt.
