Det är som om the Vaccines har tagit snabbtåget till framtiden. Bara två månader in på det nya året verkar de redan ha kapat titeln som 2011 års bästa nykomling, med nomineringar och hyllningar av bland annat MTV och BBC i bagaget. Debutskivan har inte hunnit nå Sverige ännu, men på Debaser Malmö är det nästan fullt hus. I skenet av de höga förväntningarna känns skaran som vackert trängs framför scenen inte längre särskilt förvånande.
Att framtiden är ljus för the Vaccines behöver knappast diskuteras vidare, men att de står med båda fötterna stadigt i historien är lika påtagligt. Bandet har aldrig gjort någon hemlighet av att de hellre vill låta som banden de gillar, än att experimentera för att sticka ut. Referenserna berör allt från femtiotalets rocknroll till åttiotalets punkscen, men sina starkaste kort spelar de precis däremellan. Sextio- och sjuttiotalet är den epok som ligger dem närmast om hjärtat, och minst sagt någonting som tar sig uttryck på scen.
När de stundtals faller ner i ett grunt hav av samtida referenser där sången lutar än åt White Lies, än åt Editors, är det som om glöden falnar på båda sidor om scenkanten. Men så är det som om de kommer på sig själva och snabbt återvänder till ljuden som föddes långt innan de själva, till melodislingorna som är lika enkla som genialiska. ”Wrecking Bar (Ra Ra Ra)” är ett 90 sekunder långt och yrväder och kunde lika gärna varit ett oväntat nysläpp från the Ramones. Det lånas också friskt från Girl Groups som the Ronettes och precis som utlovat ligger Phil Spectors Wall of Sound hela tiden i framkant.
“Sometimes you just want to hear three chords. I think that’s what people want and need at the moment”, ska frontmannen Justin Young ha sagt i en intervju. Ikväll finns inga tvivel om att han har rätt. Det känns omöjligt att inte förföras och förföljas av de smittande refrängerna. Frågan är bara vad vi kommer lyssna på när vi kommer hem, the Vaccines eller deras influenser?
