Bara åsynen av Crocodiles på Debasers scen gör det lätt att förstå varför bandet har kunnat leva gott på myten om sig själva. Frontmannen Brandon Welchez, svartklädd och porträttlik en ung Lou Reed, gör spasmliknande utfall mot mikrofonstativet med solglasögon på. I ett hörn drar Charles Rowells fram som en orkan över sin sexsträngade gitarr. Med så mycket attityd på fickan vore det ett enkelt att följa i noisepopkollegorna Wavves fotspår och bygga sina framträdanden helt och hållet på oförskämda kommentarer som gömmer musiken någonstans i bakgrunden. Det skulle inte heller förvånat om Crocodiles valt att luta sig tillbaka på senaste skivans hyllningar eller internethajpen de praktiskt taget föddes ur.
Därför känns det befriande när jag upptäcker att Crocodiles varken har valt den smaklösa eller enkla vägen. Rowell och Welchez jobbar sig svettiga och produkten blir därefter. Ett kärleksbarn av skrapig lo-fi, punk och 60-talspopslingor som de framför med välavvägd nonchalans snarare än taktlöshet. Startsträckan är lika med noll. Från och med steget ut på scenen och det första reverbdränkta ylandet är alla reglage uppskruvade till max. Med nästan inåtvänd fokus på musiken kramar de ut det bästa av sig själva och lämnar inget utrymme till vare sig halvtidspaus, mellansnack eller extranummer.
Lyssna på Crocodiles album Sleep Forever här.
Problemet med korta startsträckor och explosiva spelningar för oss stelbenta skandinaver är att vi ofta behöver lite tid att bli varma i kläderna. Trots de helt perfekta förutsättningarna för besinningslös dans, möts man när man blickar ut över publiken bara av försynta nickande huvuden och försiktigt stampande fötter. Åtminstone till en början.
Kanske är det på grund av Welchez sätt att rista varje stavelse i luften när han skriker ” There’s something in the way you crucify me/ That makes me smile”, som publiken först mot slutet hinner ikapp med stormen som utspelas på scen. Kanske är det för att man först nu har druckit upp den där ölen och äntligen kan använda båda händerna till de helhjärtade applåder som Crocodiles utan tvivel gjort sig förtjänta av.
