Teitur: Debaser Malmö, 24 februari

Teitur verkar vara världens snällaste popstjärna. Det är första tanken som slår mig när den färöiske 33-åringen försynt smyger upp på Debasers scen och hälsar oss välkomna. Det är också intrycket man får av att lyssna på Teiturs musik. Han albumdebuterade 2003 med Poetry & aeroplanes, en avskalad samling vardagliga singer/songwriter-betraktelser som gjorde honom till Färöarnas första världsartist.

Teiturs styrka, jämte känslan för melodier, är hans förmåga att få precis allt han säger att framstå som ytterst personligt. Det gäller även när han står på Debasers scen. Precis allt som han berättar för oss verkar sägas i anförtroende som om vi vore hans närmsta vänner. Oavsett om han sjunger om tjejen han har spanat in, som i ”Catherine the Waitress”, eller bara om vädret som i ”Stormy weather”.

Responsen från den torsdagströtta publiken är kanske inte överväldigande men, precis som han sjunger i ”The Singer”, verkar han bara uppriktigt glad över att vi har kommit för att lyssna. Han plockar dessutom en hel del charmpoäng på att dra sina små komiska mellansnacks-anekdoter på knackig svenska.

Det här är musik som ska ses i en liten, intim lokal. Debaser är alltså helt perfekt för Teitur och hans kompmusiker. Tyngdpunkten ligger som väntat på fjorårets Let the Dog Drive Home. Efter den experimentiella föregångaren The Singer, är det en återgång till den mer konventionella, pop-orienterade singer/songwriter-framtoningen från förstlingsverket.

De färöiska rötterna är uppenbarligen väldigt viktiga för Teitur. Om det hade varit den skandinaviska glesbygden som kollegan Josh Rouse hade emigrerat till, istället för Spanien – så hade det kanske kunnat låta så här? Aldrig förr har Färöarna varit så lockande…