Sommaren 2008 dansade alla från de nördigaste musiknördarna över de coolaste innemänniskorna till franska presidenten Nicolas Sarkozy till MGMT. Men medan New York-bandets debut ”Oracular Spectacular” lyckades förena människor över generationer, ideologier och geografiska avstånd har uppföljaren Congratulations delat beundrarskaran som Röda havet.
Det är lätt att glömma att det bara handlar om populärmusik när man surfar in på forum som behandlar MGMT:s verk. Känslorna är heta och diskussionen rykande mellan team ”äkta” fans och team ”oäkta” fans. Team ”äkta fans” är lojala och älskar allt MGMT gör, mest av allt det lite svåra och mörka vilket det finns gott om på nya plattan. Team ”oäkta fans”, längtar tillbaka till de glada dagarna med ”Time to Pretend”, ”Electric Feel” och ”Kids” från debutalbumet och avskyr följaktligen skiva nummer två. På webbsidorna haglar förolämpningar. Team oäkta fans är förbannade över vad bandet har gjort med liveversionerna av deras tre älsklingslåtar och anklagar MGMT för att ha blivit pretentiösa och därmed suga. Team äkta fans anklagar team oäkta fans för att vara illojala posörer och gilla Lady Gaga. Som om det inte vore nog cirkulerar dessutom en teori om att MGMT medvetet gjorde andra skivan lite dystrare för att urskilja agnarna från vetet bland sina beundrare.
MGMT bildades i början av 00-talet när Andrew VanWyngarden och Ben Goldwasser pluggade på samma universitet. 2008 släpptes debuten Oracular Spectacular, två år senare kom uppföljaren Congratulations. Numera räknas även livebandet, bestående av James Richardson, Matt Asti och Will Berman, in i MGMT. Ben Goldwasser och Matt Asti lyssnar på Girls, Ariel Pink’s Haunted Graffiti, Magic Kids, Ceramic Hello och Metroplex.
Ben Goldwasser, hälften av den ursprungliga duon som numera har växt till ett femmannaband, hoppar upp från sin barstol för att hämta kaffe, vagt medveten om, men inte bekymrad över det pågående internetkriget som MGMT har startat. Risken för att en betydande andel av besökarna på kvällens utsålda spelning har lagt ut drygt tre hundra kronor bara för att få höra bandets tre stora hits är överhängande, men Ben och basisten Matt Asti tar det hela med ro.
– Det är rätt korkat att betala för en hel konsertbiljett bara för att få höra tre låtar spelade på samma sätt som på skivan. Då kan man väl lika gärna stanna hemma och lyssna på plattan istället? säger Ben när han återvänder till sin plats på Berns.
Så som MGMT ser det gör de musik och finns mest till för sina egna medlemmars skull.
– Vi är tacksamma mot alla som kommer för att se oss spela, men vi kommer inte att ändra på hur vi gör någonting bara för att vi förlorar en massa fans på grund av det. Vi gör musik för oss själva, sånt som vi skulle vilja lyssna på och som ingen annan gör.
Föga förvånande håller Ben heller inte med om att Congratulations är så fasligt mycket svårare än Oracular Spectacular.
– De där åsikterna kommer från folk som kan två, tre av våra låtar. Congratulations har inget ”Kids” på den, men det är ingen drastisk förändring från hur den första lät. Jag tror inte att det skulle vara till någon nytta om skivbolaget höll en pistol mot våra huvuden för att få oss att skriva hits konstant. Jag vet inte ens om vi skulle kunna göra det om vi ville. Men vad gäller det här med att vi skulle ha gjort Congratulations ”svår” för att urskilja äkta fans från falska… Jag tror inte att vi är kapabla till att göra något så pass beräknat.
Relationen till fansen är inte okomplicerad. Ben lyfter upp kaffekoppen med båda händers fingertoppar och tittar upp över kanten.