Sleigh Bells om gevärsskott och groupies

Historien bakom den Brooklyn-baserade duon Sleigh Bells är något brokig. De två medlemmarna Derek Miller – som skriver låtarna – och Alexis Krauss, som står för den cheerleader-influerade sången, kommer från två minst sagt skilda världar. Miller som gjort de skärande, melodiösa noise-riffen till Sleigh Bells signum har sina rötter inom hardcore-bandet Poison the Well. Krauss däremot sjöng i teen-pop-gruppen Rubyblue. Det här är en mix som på pappret kan se krystad ut, men de två medlemmarna förenades över kärleken för allt som är låter högt. Riktigt högt och brutalt rytmiskt. Rockfotos Joakim Carlson träffade duon i samband med deras Stockholmsspelning i slutet av januari.

Rädd för min egen – snudd på tinnitusskadade – hörsel staplar jag in på Debaser Slussen för att träffa de två hipsterbloggfavoriterna som sitter vid ett av de ölfläckiga barborden och ritar. En journalist sitter nöjt och bevittnar hur pappret snabbt blir färgglatt – jag däremot känner mig lite stressad över den allt kortare intervjutiden. När det väl blir dags för mig att prata med Sleigh Bells lägger jag snabbt över skulden för ringandet i mitt vänsteröra på duon och frågar varför de gillar så otroligt hög musik, blir det inte obehagligt?

– Det blir mycket mer fysiskt, du vet som när man står vid en högtalare som skjuter ut luft, det är som att bli träffad i magen, förklarar de båda med ögon som tindrar av decibeltyngda minnen.

Sleigh Bells har blivit extremt hyllade för sitt debutalbum Treats som släpptes i fjol. Lyssna här.

Derek Miller rör runt med fingret i ett whisky-glas fyllt med is och berättar att det högsta ljud som han någonsin hört är gevärsskott. Han äger tydligen en gedigen samling vapen själv, men låter fortfarande lite upphetsad på rösten när han berättar om de ”vapen som man skulle kunna skjuta elefanter med” som släpades med till skjutbanan.

Duon träffades genom att Alexis Krauss mamma lämnade över dotterns mejladress till Miller som vid tillfället jobbade som servitör på en brasiliansk restaurang. En historia som ingen musikskribent verkar ha missat, så jag frågar hur många gånger de egentligen tvingats dra den lilla anekdoten.

– Haha, hela tiden, det är det första folk frågar oss, men det gör ingenting, det är en fin historia liksom. Hade det inte varit för Alexis mamma så hade jag nog varit servitör fortfarande – inte för att det är något fel med det men jag trivs med här lite bättre, skrattar Miller fram, fortfarande med fingret ner i glaset med isbitar.