Brighton-baserade The Go! Team ligger bakom en del av 2000-talets mest dansanta och svårkategoriserade popmusik. Nu är de tillbaka med tredje skivan Rolling blackouts. Rockfotos Anton Lindskog ringde upp låtskrivaren och frontfiguren Ian Parton för en pratstund.
Jag tycker att Rolling Blackouts är mer melodiös och låtorienterad än era tidigare skivor.
The Go! Teams nya skiva Rolling Blackouts släpptes den 31:a januari.
– Ja, det har varit vårt mål hela tiden och det var faktiskt en utmaning! En vanlig missuppfattning om The Go! Team är att vi bara gör käcka hejarklacksramsor. Vi ville visa att vår musik i grunden bygger på melodier och traditionellt låtskrivande.
En av mina favoritlåtar på nya skivan är ”Secretary song” där Satomi Matsuzaki från Deerhoof medverkar som gästsångerska. Hur gick det samarbetet till?
– När jag skrev ”Secretary song” såg jag hela tiden ett 50-tals-kontor i Tokyo framför mig. Jag tänkte mig att låten skulle kunna passa i en japansk version av TV-serien Mad Men och då kändes Satomi som det perfekta valet. Och vi är goda vänner med Deerhoof sedan vi turnerade ihop så hon ställde självklart upp.
På er förra skiva Proof Of Youth medverkar Chuck D från Public Enemy. I övrigt är det få manliga röster på The Go! Teams skivor. Är det ett medvetet val?
– Ja. Det handlar dels om min personliga smak. Jag tenderar att föredra musik med kvinnliga sångerskor: Från 60-tals-girl-groups till Le Tigre och hela riot grrrl-scenen. Även när det gäller old-school-hip-hop, som är en viktig inspirationskälla bakom The Go! Teams sound, föredrar jag kvinnliga MCs. Det är också ett sätt att distansera oss från alla tråkiga macho-poserande rockband med gitarrer.
Jag förstår att Sverige har spelat en stor roll i The Go!Teams historia?
– Ja, jag blev erbjuden att spela på Accelerator-festivalen i Sverige redan 2004. Då var The Go! Team ett soloprojekt. Jag hade bara släppt en singel: ”Ladyflash” och gjorde all musik med datorn i sovrummet. Då hade jag inte haft en tanke på att spela live men den här kringresande Accelerator-festivalen verkade så cool att jag bara var tvungen att tacka ja.
Jag började leta efter musiker till mitt band för att kunna genomföra de tre konserterna i Sverige. Det var så fantastiskt kul att vi bestämde oss för att fortsätta. Lite kortfattat var det så The Go!Team tog steget från att ha varit mitt lilla sovrumsprojekt till att bli ett band.
Tycker du själv att The Go! Team är bäst live eller på skiva?
– Det är svårt att säga, jag har hört folk säga båda delar. Största skillnaden är att vi har ett större, mer rockanpassat sound live. Ninja (bandets kvinnliga MC) är en viktig del av live-showen: Hon har en väldig karisma och kan verkligen få igång publiken.
Det har gått mer än tre år sedan Proof of youth. Varför har det tagit så lång tid?
– Vi turnerade som galningar efter förra skivan, bland annat spelade vi i Kina och Singapore. Vi var helt enkelt slutkörda och behövde en paus. Sedan blev jag pappa för några år sedan vilket har gett mig mycket annat att tänka på. Överhuvudtaget är det en väldigt tids- och tålamodskrävande process att göra The Go! Teams musik. Det är inte bara att gå in i studion och repa som för ett vanligt rockband. Det tar tid att hitta alla samplingar och få dem att passa ihop.
Du har sagt i tidigare intervjuer att ditt mål med The Go! Team är att kombinera allt du gillar i musikväg. Är det fortfarande vad som driver dig?
– Ja, på många sätt är The Go! Team en hyllning till all den musik som jag själv gillar: Från 60-tals-girl-groups till 80-tals-hip-hop till Sonic Youth. Men trots att influenserna kommer från så många olika håll är det viktigt att det alltid låter som The Go! Team. Det ska inte kännas som att lyssna på ett blandband med 14 olika artister.
Slutligen: Kan du tipsa oss om lite ny musik som du gillar?
– Ja, Deerhoofs nya är fantastisk! Jag har lyssnat mycket på Best Coast och deras sångerska, Bethany Costany, medverkar ju också på vår nya skiva. Sen gillar jag Broadcast och det mesta som ges ut på brittiska folktronica-bolaget Ghost Box Records.
