
2010 var året The Drums kom, såg och piskade upp en Glasvegaslik hype kring sitt band. Hipsters världen över dog lyckodöden vid tanken på Brooklynborna och Stockholmsspelningen fick bli uppgraderad till en nästan dubbelt så stor lokal på grund av biljettrycket. Men medan skottarna som sist stod för denna sorts eufori var socialt bekymrade dysterkvistar tycks The Drums med sin solskenspoppiga ljudbild och pastellfärgade estetik vara deras raka motsatts. Kan bandets popularitet vara det ultimata tecknet på att världsekonomin är på väg uppåt? I Debaser Medis restaurang utvecklar gitarristen Jacob Graham sin egen teori om varför The Drums var det hippaste man kunde lyssna på 2010.
– Folk kanske ville ha något mer konkret och enkelt hellre än experimentellt. Enkla tillvägagångssätt och musik verkar populärt just nu. Vi har märkt att många älskar det vi gör och många hatar det. Vi verkar ha ett polariserande koncept.
The Drums startades 2006 i New York av Jonathan Pierce och Jacob Graham och innefattar numera också trummisen Connor Hanwick. Hittills har de släppt den självbetitlade debuten, men planerar att börja spela in skiva nummer två under början av 2011.
I väntan på att få soundchecka sitter Jacob och fikar med resten av bandet, sångaren Jonathan Pierce och trummisen Connor Hanwick som bara talar när en annan bandmedlem frågar honom om hans åsikt. The Drums strategi för att överleva hypen de överrösts med är ett
gammalt beprövat sätt – att låtsas som att det regnar.
– Vi är mänskliga och blir påverkade av det vi ser och läser. Till och med bra saker kan påverka en på ett konstigt sätt. Vi tar bara på oss ögonbindlar och fokuserar på det vi vill göra, vilket är att skriva bra låtar, säger Jonathan. Vi förstår att allting försvinner en dag, men jag tror inte att låtar gör det. När de väl släpps fria i världen är de där förevigt, så man måste vara riktigt försiktig med vad man släpper ifrån sig.
Låtarna The Drums helst vill lämna åt eftervärlden ska vara enkla, personliga och omedelbara popmelodier, utan för mycket krångel.
– Det är fint när en låt är komplex, men då slutar det med att man uppskattar dess komplexitet snarare än att man gillar den. Våra favoritlåtar är enkla. När man lägger till saker bara för att lägga till, tynger det ner någonting som skulle kunna vara mäktigt just för att det är så simpelt. Nu låter jag som en riktig hippie, men det finns något fint med det, säger Jacob.
Hur låter en perfekt poplåt då?
– Du hör den just nu, skrattar Jonathan och nickar mot ljudteknikerna som vältajmat nog precis börjat spela introt till bandets singel ”Let’s Go Surfing”.
– Den perfekta poplåten är en sång du kan lyssna på, tycka om och den är cirka tre minuter lång. Jag tror att det är de enda kriterierna, förklarar Jacob. Nästan alla låtar The Strokes skrev är perfekta poplåtar.
Och vilken av The Drums låtar kommer närmst popperfektion?
– Det där är farlig mark att ge sig in på, säger Jacob försiktigt.
Jonathan är dock inte lika rädd för att peka ut fullkomligheten i The Drums låtkatalog.
– Jag tror allas vår favorit är ”Book of Stories”. Det är en bra poplåt. Den och ”Best Friend”.
Men precis som för alla tjugoförsta århundradets hippa band är musiken inte The Drums enda bekymmer. Bandets klädstil har gett dem minst lika många poäng hos trendkänsliga moderedaktörer som musikdyrkande indiekids, och om du tror att de bara slänger på sig den första trasan de hittar när de vaknar får du tänka om. Det krävs både planering och eftertanke för att se så nonchalant ut som The Drums gör.