Norrländska Invasionen gör självrannsakande snällpunk på svenska. Frontmannen och Sveriges mesta punkare Dennis Lyxzén har lämnat Umeå för landet. Från Västerbottniska Nordmaling berättar han på långfredagens förmiddag varför det är ok med stora skivbolag och att det är 70-talisterna – inte 80-talisterna – som är problemet.
”Hela världen brinner” är bandets första fullängdare, även om du själv är långt ifrån debutant. Får man mer makt gentemot skivbolaget när man varit med länge?
– Nej, det är inte riktigt så det funkar. Däremot hade vi kanske inte blivit signade till Sony om vi varit ett debutband. Det finns en liten tyngd i att man hållit på så länge. Förr ville skivbolagen förändra banden. Nu 2010 har man rätt mycket makt över musiken. Vi gav skivbolagen en färdig skiva. Vårt band som kommer från punkhållet, bygger på genuin musik. Det ligger inte i deras intresse att försöka ändra på det. Men är du en av de där schlagerartisterna så kan du nog få paras ihop med nån låtskrivare.
Du har hållit på i 22 år, sen du var 15. Finns det några punkare bland dagens tonåringar?
– När jag var tonårspunkare så var det väldigt tunnsått med unga punkare. Jag bodde i Vännäs och jag kommer ihåg att det fanns fem punkare inne i Umeå som man kunde namnen på. Det var Kalle eller Pelle…ja, det var inte så många. Det fanns inga punkband, så att vara ett, var öken. Tyvärr är det få kids som är punkare idag – det är få ungdomar som gillar rockmusik. Det pågår någon slags generationsväxling. Men när jag ser någon så har de nitbälte och skinnpaj som det står Asta kask på. Så såg jag också ut. Visst finns det andra band idag också. Men det är ändå samma grej.
Finns dagens kids i publiken när Invasionen spelar?
– Vi har gjort så lite spelningar, och de vi har gjort har varit för polare som står med armarna i kors. Det ska bli kul att se på festivalerna i sommar, vilka som kommer. Man får mest spela på rockklubbar i Sverige och tyvärr inte så mycket på fritidsgårdar och sådana ställen där den yngre publiken finns.
Du skriver i din blogg att ”Ibland blir jag varse om hur lite jag vet om ett vanligt liv och att vara en vanlig levande.” Skulle det gå att leva punkliv och hålla fast vid politiska ideal om man var tvungen att jobba 9 till 5 varje dag?
– Det skulle nog vara svårt. Det märks på polare som var i punk- och hardcoresvängen på 90-talet. Sakta men säkert nöts det ut. Jag har levt lite skyddad verkstad hela mitt liv och hängt med punkare och vänsterfolk. Det blir svårare när man blir äldre, det är inte lika självklart. Tyvärr är det så det ser ut.
