Foto från spelningen på Way Out West
Det ryktas om ett kommande samarbete mellan Phoebe Bridgers, Julien Baker och Lucy Dacus – tre av samtidens bästa deppsångerskor. Och nyligen gjorde någon kreativ själ SIMS-varianter av stjärnorna. Men de har mer gemensamt än så. Samtliga är nämligen aktuella med Skandinavienspelningar under den närmsta månaden. Phoebe är först ut med sina gig på Way Out West, Øya och Haven.
Los Angeles-baserade Bridgers har tagit ett gigantiskt kliv sedan hon sjöng Pixies-låten “Gigantic” i en Apple-reklam 2014. För två år sedan EP-debuterade hon via Ryan Adams skivbolag PAX AM och i fjol kom hennes första fullängdare Strangers in the Alps. Hon har också turnerat med tidigare nämnda Julien Baker, och de två artisterna har en viss likhet i sitt uttryck. Det är stora känslor som förmedlas med små medel.
Tyvärr visar det sig att en eftermiddagsspelning på en solig festival inte är helt rätt forum för Bridgers. Efter lite teknikstrul inleds spelningen något senare än på utsatt tid, och jag vet inte om detta gör Phoebe nervös, sången känns nämligen något mer återhållsam och mumlande än på skiva. Detta märks särskilt i första låten “Smoke Signals”.
Elliott Smith är en uppenbar influens och det är till honom tankarna förs under stora delar av konserten. En annan given referens som dyker upp är Cowboy Junkies, mycket tack vare hennes fyra medmusiker, som ger musiken en mer fyllig americana-inramning.
“Jesus Christ, I’m so blue all the time” sjunger Phoebe i omåttligt vackra spåret “Funeral” – och jag irriteras av att folk runt omkring mig envisas med att prata och fnittra sönder en låt som kräver deras fulla uppmärksamhet. Texterna är denna tjugotreårings främsta styrka men oturligt nog sväljer publikens sorl och det ganska dåliga ljudet många briljanta formuleringar denna eftermiddag. Jag kommer på mig själv av avundas de som sett henne i en mörk klubblokal på Stay Out West kvällen före, men får senare veta att publiken inte varit mer uppmärksam där.
Det är först i “Georgia” som Bridgers på allvar höjer rösten och tar i för fulla muggar. Det är då hon är som ljuvligast, när hon precis som kollegan Julien Baker låter lungornas kraft föra musiken framåt.
Eftermiddagens näst sista spår, upptempolåten “Motion Sickness”, passar bäst för dagens föreställning. Först då känns publiken helt med på noterna, och Phoebe Bridgers framstår som den rockstjärna hon ser ut som – med sitt isblonda hår, svarta klänning och solglasögon med spegelglas.
