Det är långt ifrån unikt att ett gift par gör musik tillsammans. Att två av världens största soloartister gör det och så tydligt, redan i titeln, förklarar albumets kärlekstema är däremot inte vardagsmat. Jag ska direkt erkänna att min första reaktion när jag hörde talas om detta album var att ett välexponerat kändispar som gör en skiva om sin kärlek till varandra är så nära musikens undergång som är möjligt. Det handlar likväl om två artister jag ofta tycker gör utmärkt musik. Självklart kan Everything Is Love därför inte avfärdas utan att lyssnas på.
Bakgrunden är välkänd för de flesta. För två år sedan släppte Beyoncé sitt unisont hyllade album Lemonade som tematiskt bland annat rör äktenskapets svårigheter.
Hon var ganska tydlig med att Jay-Z inte hållit sin del av äktenskapslöftena och i låten ”Sorry” sjöng hon bland annat den omtalade raden Today I regret the night I put that ring on vilket ledde till starka spekulationer om tillståndet i parets relation. Det fanns en hel del andra formuleringar som skapade liknande frågetecken. Jay-Z i sin tur följde upp med 4:44, en något ojämn men stundtals lysande historia där flera spår dryper av skuld och ångest.
Med Everything Is Love verkar allt vara förlåtet. Paret verkar självbelåtna över att de lyckats göra tre skivor om sitt äktenskap och jag kommer inte ifrån att det känns väldigt sökt att släppa ytterligare en skiva om deras relationsstatus. Det är inte heller särskilt intressant i sig, de flesta som varit i långa relationer vet att det finns ups and downs, både triggade av romantiska snedsteg och av andra skäl. Men det tycker de uppenbart själva och det Jay-Z sagt i en intervju: We were never a celebrity couple — we were a couple that happened to be celebrities – we are real people klingar i denna kontext falskt. Detta är ett par som inte har något som helst emot att hela världen känner till deras privata förehavanden. Inte heller att de är sjukt rika, har fått massa fina priser, har världens bästa vänner, med mera. Skivans tematik är helt enkelt parets förträfflighet. Tvivlen och bräckligheten från Lemonade och 4:44 är borta med vinden.
Musiken då, det är trots allt det viktigaste. Tyvärr är det utifrån huvudpersonernas standard ganska mycket mellanmjölk. Det är få låtar som fastnar och det är inte heller så ofta som någon av huvudpersonerna vinner på den andres närvaro. Beyoncé och Jay-Z låter inte särskilt förälskade, det är inte ofta det låter som de står bredvid varandra och tindrar med ögonen. De påstår att de har reparerat sitt äktenskap och är som nykära. Men det hörs inte. En del av detta kan skyllas på att Beyoncé rappar lika mycket som hon sjunger. Hon är absolut inte dålig på det, tvärtom lägger hon exempelvis en helvild vers i ”Apeshit” (förmodligen en banger när de uppträder live), men tappar emotionell styrka i förhållande till när hon sjunger och det låter som texterna kunde handlat om vad som helst.
Inte heller produktionen känns särskilt spännande och här finns ganska lite som sticker ut bland annan samtida radiomusik. Modernt – ja, innovativt och spännande – nej. Till skillnad från på Lemonade känns det inte alls som Beyoncé haft några egentliga musikaliska visioner med Everything Is Love. De flesta låtarna hamnar i skiktet mellan småtråkiga och småtrevliga. Inte heller gästartisterna, där bland annat Pharrell finns med på ”Nice” – en ganska störig låt egentligen men gissningsvis ändå en kommande jättehit – ger något bestående avtryck.
Det finns två lysande undantag. ”Black Effect” heter låten som sticker ut mest och det är ganska talande att den främst gör det på grund av en ursnygg sampling (”Broken Strings” av Flower Travellin’ Band). Samplingen är inte bara bra i sig själv utan lyfter både Beyoncé och Jay-Z till högre höjder. Inledande ”Summer” är också riktigt snygg och den låt där de visar mest känslor och verkligen talar till varandra.
Det är trevligt för paret att de verkar må bra igen. Även om jag personligen mest bryr mig om ifall de gör bra musik. Om Everything is Love är parets äktenskapsterapeuts idé – ”gör en kärleksskiva tillsammans så blir allt bra igen” – kanske vi aldrig får veta. Inte heller om Everything Is Love var en del av en kommersiell strategi som formades redan innan Beyoncé släppte Lemonade, något som i så fall känns tämligen unket. Av låtarnas kvalitet att döma så verkar det i alla fall ha funnits med en del pliktskyldighet i bilden – skivan är bland det tråkigare som de båda varit inblandade i. Här finns väldigt lite som brinner, väldigt lite som får en som lyssnare att själv känna något. Det som finns är några bra låtar som jag nog kommer spela några gånger till och två artister som är tillräckligt bra för att få godkänt på ren grundkvalitet. Men Everything Is Love är, för de som inte bryr sig om parets privatliv utan bara vill höra musik som svänger eller berör, en parentes i såväl Beyoncés som Jay-Z:s karriärer.
[Parkwood, 16 juni]
