Med den självbetitlade debutskivan från 2014 nischade Det Stora Monstret (Jacob Johansson) sig som svensk pops Sören Kierkegaard. Med proggig framtoning och filosofisk lyrik träffade Monstret helt rätt under det politiskt deprimerande valåret. I en intervju med SvD beskrev Monstret hur han spelat in det mesta hemma i sin bostad – och det hördes på skivan. På ett bra sätt. Ljudbilden var oftast relativt avskalad och Monstrets karaktäristiska röst låg alltid längst fram, lidelsefull och anförande. Fokus växlade på ett milt sätt mellan stora, globala problem och personliga betraktelser.
När Monstret nu återvänder från sin divan (den här gången med stöttning av allehanda namnkunniga musiker, till exempel Albert Af Ekenstam), för att delge oss de senaste årens samlade tankar, försöker han och bandet plocka upp pinnar från förr, samtidigt som det i musiken finns en tydlig framåtrörelse. En kluven rastlöshet, där Monstret hastar vidare med sin sammetsröst och raskt avhandlar en drös dilemman längs vägen.
Lever vi, eller är vi bara vid liv?
Vem är det som styr?
Vad kan vi göra, annat än att åka med?
”En drömd plats” är på det hela taget snäppet skitigare än den finstämda debuten. Melodierna är mer kantstötta, låtarna känns överhuvudtaget kärvare, känslan är att Monstret inte vill göra för snygg musik, kanske av rädsla att misstas för en posör.
Dessutom tycks han ha bränt det mesta av krutet på skivans singlar. Låtarna ”En drömd plats” (med sina utopier), ”Saliv” (med sin smittande refräng), ”Normalt” (med sin livströtthet) och ”Vakna (med sitt ursnygga intro)” är nämligen skivans överlägset starkaste trojka.
Faktum är att dessa låtar, som alltså redan släppts separat, på flera sätt lirar i en annan division än skivan i övrigt – och kanske borde de fått växa ihop till en separat EP istället för att bli en del av denna Monstrets svåra andra fullängdare?
I brist på andra aha-upplevelser växer sig en irritation hos mig som lyssnare kontinuerligt större över tid. Oändliga upprepningar och trött falsett blir till ett mischmasch av förvirrade tankar.
Men ändå: i vaggvisan ”Ett slut”, som avrundar skivan, händer det faktiskt någonting. Här slår Jacob Johansson an en sträng som får mig att tänka på Bo Kaspers Orkester, oklart egentligen varför. Likaså i ”Flyktförsök” lyfter historien. Spattig gitarr, ett gott stick, ett visst sväng – och en slags inverterad framtidstro som är högst relaterbar nu när vi av en händelse återigen befinner oss mitt i ett miserabelt valår. ”Så kommer kylan igen” mumlar Monstret, ”jag kommer aldrig vänja mig vid den”, och ett ljus skymtar vid horisonten. Jag undrar: är det bara en fadd spegling av forna tider? Ett eko från det som en gång var, men icke längre är?
Eller är det här Monstrets väg framåt? På en motorväg full av blommor som spränger upp ur asfalten.
[Suncave Recordings, 25 maj]
